Otto I, den store (Liudolfinger)

kejsare tysk-Romerska riket. Blev 60 år.

Äktenskap med Adelheid, av Burgund (Welf) (>931 - 999)

Noteringar

Kröntes 936 i Aachen till sin fars efterträdare som tysk kung. Mot stamhertigarna, som under faderns regering intagit en mycket självständig ställning, hävdade han från början med styrka. Kom därför snart i konflikter, särskilt med hertigarna Eberhard i Franken och Giselbert i Lothringen. I förening med hans egen bror Henrik gjorde dessa uppror, som kuvades. De dog båda under striden, men Henrik underkastade sig (941) och blev till sin död (955) ett troget stöd. Otto strävade efter att bryta partikularismen; vid inträffade ledigheter utnämnde han utan hänsyn till arvsanspråk män, som stod honom nära, till hertigar. Lothringen förlänades (944) åt Konrad den röde, Franken blev över huvud taget ej återställt. Schwaben förlänades åt hans son Ludolf, Bayern åt ovannämnde Henrik. Härmed var alla stamhertigdömena inom Ottos egen familj. Hans eget hertigdöme, Sachsen, förvaltades av trogne vännen Herman Billung. Samtidigt inskränktes stamhertigarnas befogenheter; genom pfalzgrefvar utövades ett slags kontroll över dem. Låg ständigt i strid med slaverna från vilka allt land intill Oder erövades; områdena organiserades i markgrevskap och koloniseras. Polens och Böhmens hertigar erkände tyske kungens överhöghet. Bland slaverna drevs missionsverksamhet; medelpunkt blev nystiftade ärkebiskopsdömet Magdeburg (968). För missionen i Norden inrättades 948 biskopsstiften Ribe, Aarhus och Slesvig. Även i Frankrike, Burgund och Italien gjorde han sitt inflytande gällande. Sedan den karolingiska ättens utslocknande i Italien var landet sönderslitet av ständiga strider mellan tävlande tronpretendenter. Efter kung Lothar II:s död bönföll dennes änka honom om bistånd mot Berengar av Ivrea, varpå han (951) företog ett tåg till Italien, varvid han antog titeln langobardernas kung och tvang Berengar att erkänna hans överhöghet. Efter första hustruns död (946) blev han omgift (951) med Adelheid. Det inflytande hon fick på regeringsärendena, skapade en orsak till nya strider i Tyskland. Ludolf och Konrad den röde gjorde 953 uppror, som grep omkring inom hela Tyskland, närt av missnöjet med Ottos centraliserande regering, och blev så mycket allvarsammare, som de upproriska allierade sig med ungrarna, som 954 inbröt i Bayern. Men redan s.å. försonade sig Ludolf och Konrad med kungen, varvid de dock måste avstå sina hertigdömen; Lothringen delades därvid i två grevskap. De forna upprorsmännen stod troget på hans sida, då ungrarna 955 förnyade sitt angrepp, men som besegrades 955 i närheten av Augsburg, vilket definitivt befriade västerlandet från faran från detta håll och möjliggjorde ett kraftigt koloniserings- och missionsarbete även vid Tysklands sydöstra gräns. Redan under Ludolfs och Konrads uppror hade Otto börjat söka stöd för sin makt i en förbindelse med kyrkan, för vilken han hyste starkt personligt intresse. Kronan på verket blev hans andra tåg till Italien, som ännu var oroligt varpå påven sökte hans hjälp mot Berengar, som åter sökte göra sig självständig. Efter att (961) ha låtit hylla sonen Otto till sin efterträdare, infann han sig 962 i Italien, där han i febr. s.å. lät kröna sig till romersk kejsare; genom det s.k. "ottoniska privilegiet" och överenskommelse med Rom stadfästes kejsarens inflytande över påvevalen. Under de följande åren av- och tillsatte han påvar efter behag. Efter Berengars död (966) var Otto obestridd härskare i hela norra och mellersta Italien. Även några furstar i södra Italien erkände hans överhöghet. – Otto är en av den tyska historiens största härskargestalter. Hans verksamhet karakteriseras av en ofta hänsynslös energi, men på samma gång vittnar den om en ovanlig politisk klokhet: genom diplomatisk skicklighet vann han oftare framgång än med svärdet. [NFB, XX/1099ff; ES, 1:1/3]