Inkariket grundades på 1200-talet och huvudstad var Cusco. Det var ett stort imperium som omfattade större delen av nuvarande Ecuador, Peru och Bolivia samt norra Chile. Inkaindianerna var goda organisatörer och lyckades väl, som en gång i tiden romarna, att smälta samman de olika kulturer de erövrade.

Från 1300-talet kallades fursten zapa inka, den ende inkan, och var enväldig. Jordbruket skedde med hjälp av konstbevattning och stapelfödan var potatis. Vävnadskonsten var välutvecklad och guld och silversmidet omfattande.

Landet hölls samman av ett väl utbyggt kommunikationsnät bestående av stenlagda vägar och hängbroar över klyftorna. Längs vägarna låg härbärgen, skattemagasin och militärposteringar. Särskilda kurirer löpte runt detta vägnät i stafett och höll reda på lagerhållning och skatteuppbörd med hjälp av quipus, snören med knutar som uttryckte kvantiteter.

I riket härskade solkult och inkan dyrkades som solens son. Åtminstone på 1400-talet gifte sig inkan med sin syster och bihustrur tog han bland tempeltjänarinnorna i Cuzco. Inkas familj innehade de högsta ämbetena i landet.

Riket var en despotisk välfärdsstat. Jorden ansågs tillhöra solguden och varje familj anvisades sin jordlott. Gamla och sjuka hade sin utkomst tryggad men överklassen tog två tredjedelar av underklassens produktion.

Det var detta rike som lockade Francisco Pizarro och hans förebild var Cortés, som han också hade träffat. Pizarro utnyttjade hänsynslöst de omständigheter som rådde i inkariket.

1527 hade den härskande inkan dött och inbördeskrig brutit ut mellan hans söner Atahualpa och Huascar. Efter fem års strider segrade Atahualpa och1532 utropades han till ny inka, men han kontrollerade inte hela riket.

Pizarro begav sig med sin lilla styrka på 180 man och 37 hästar till den lilla bergsbyn Cajamarca, som låg i närheten av inkans tillfälliga härläger. Spanjorerna möttes av sändebud från Atahualpa och Pizarro lät meddela att han åtog sig att hjälpa inkan mot dennes fiender. Han skulle möta inkan på torget i Cajamarca följande dag.

Inkan anlände i bärstol med 5000 man. Han möttes endast av en präst som visade honom en Bibel och med hjälp av en tolk berättade om påven och att denne givit i uppdrag åt Pizarro att omvända indianerna till kristendomen. Inkan bläddrade oförstående i Bibeln och slängde den sedan föraktfullt åt sidan.

I detta ögonblick slog Pizarro till. Han och hans män hade hållit sig gömda i husen runt torget och nu avfyrade de två kanoner rätt in i indianernas led samtidigt som gevärsskyttarna gick till attack. Indianerna hade aldrig tidigare mött sådana vapen eller sett hästar och flydde i vild panik.

Pizarro banade sig fram i tumultet och nådde inkans bärstol. Han slet ner Atahualpa på marken och lyckades ta honom till fånge. Inkan lovade att det rum han hölls fången i skulle fyllas med guld, som spanjorerna skulle få om de släppte honom fri. Pizarro antog erbjudandet med glädje.

Rummet mätte sju gånger fem meter och det blev verkligen fyllt. Spanjorerna smälte ner alla värdeföremål till tackor och fick därigenom 7000 kilo guld och 13000 kilo silver. En vanlig ryttare fick 45 kilo guld och 90 kilo silver, en fotsoldat hälften. Själv tog Pizarro sju gånger en ryttares tilldelning.

Pizarro lät sig emellertid inte nöja med detta. Han ville erövra hela inkariket och han tänkte inte släppa inkan fri. Därför anklagade han inkan för att ha fördrivit sin broder och för att ha dyrkat avgudar och dömde honom till bålet. Om inkan ville anta kristendomen skulle han emellertid få ett lindrigare straff.

Först vägrade inkan men när han skulle bestiga bålet tappade han modet och sa att han ville gå över till kristendomen. Därför döptes han av en spansk präst - sedan avrättades han genom strypning.

Tillbaka till Komvux Gotland