Den som enade de spridda mongoliska nomadstammarna var Temudjin, son till en obetydlig stamhövding. Som ledare för nomadstammarna tog han sig namnet Djingis- khan (1167-1227). Mongolerna var ett skickligt ryttarfolk ständigt på jakt efter byte och nya betesmarker. Deras tält, jurtan, var lätt att flytta och deras småväxta hästar var snabba och uthålliga.

Djingis- khan skapade av sina ryttarhorder en välorganiserad armé och trängde från sin huvudstad Karakorum in över den kinesiska muren och ockuperade delar av Nordkina, det sydkinesiska Sungriket levde dock ännu vidare.

Efter att ha intagit Peking 1215 vände Djingis- khan sina trupper åt väster och den framvällande horden la snabbt under sig allt område norr om Indien och Tibet fram till Kaspiska havet inklusive Afganistan.

Då Djingis- khan dog lämnade han efter sig en lagsamling, jassa, och en bestämmelse hur hans rike skulle delas mellan de fyra sönerna. Den äldste, Djuti, fick som sin ulus (härskarområde) alla länder norr och väster om Altairbergen, den andre sonen, Tjagataj, fick Central- och Främre Asien (nuvarande Turkestan fram till Aralsjön), den tredje, Ogotai, ärvde östern, det Nordkinesiska riket, medan den yngste, Tului, ärvde stamriket, Mongoliet.

Men det väldiga riket fick inte delas, jassa befallde att alla Djingis- khans avkomlingar skulle samlas till en kuriltai, ett stort rådsmöte, då härskaren dog, för att välja den värdigaste till ka-khan, härskarnas härskare, som alla måste lyda.

Djuti dog inte långt därefter och hans son Batu kom att fortsätta erövringen västerut. Han trängde snabbt vidare och intog de ryska stäpperna norr om Svarta havet ända upp till Novgorod. Med sig hade han Djingis- khans general Subutai, som tidigare rekognoserat i området med en här och sopat undan allt motstånd.

Mongolernas anstormning blev förödande för Europa vars härar inte kunde stå emot de snabba asiatiska ryttarna och deras för européerna ovana sätt att kriga. Ibland låtsades mongolerna vika för att sedan kringsluta de genombrytande fiendearméerna. Batus och Subutais trupper intog Polen och Ungern och den böhmiske kungen Wenzel vädjade förgäves om hjälp från det västliga Europa. Påven skickade dock ett sändebud, Plano Carpini, till khanen men utan fredsresultat. Det som räddade Europa var att kha-khanen Ogotai dog. Enligt jassa var nu Batu skyldig att infinna sig vid val av ny kha-khan.

Ny khan blev Ogotais son och Batus fiende Kuiuk, som ordnade hela riket efter sitt sinne och befäste sin makt. Endast en enda ulus blandade han sig inte i, den som hans motståndare Batu styrde.

Detta område blev en välorganiserad stat, som på grund av glansen och prakten fick namnet den Gyllene Horden och vars huvudstad blev Sarai.

Då Kuiuk dog gled kha-khan titeln över från Ogotailinjen till Tuluilinjen. Ny kha-khan blev Mangu, vars bror Kubilai efter framgångsrika fälttåg lyckades erövra det kinesiska Sung-riket, där han fungerade som ståthållare tills brodern dog och han själv, trots misstron hos många av de mongoliska hövdingarna, lyckades bli vald till kha-khan. Misstron gällde hans kinesvänliga inställning, som hövdingarna tolkade som omongolisk. Först sedan han besegrat sin andre bror Arik-Buka satt han säker i sadeln och kunde ägna hela sin energi åt att underkuva hela Sung-riket. När det väl var gjort kunde Kubilai återförena de två kinesiska rikena, Nordriket och Sydriket till ett, som han framgångsrikt styrde över.

Kubilai- khan påverkades starkt av den kinesiska kulturen och slog sig ner i Peking. Därmed försköts tyngdpunkten i det mongoliska riket österut. Kubilai- khans regering innebar på alla sätt en stabilisering av Kina. Med honom kom den mongoliska Yuan-dynastin på tronen och han öppnade dörrarna mot väster. De venetianska handelsmännen Niccolo, Matteo och Marco Polo stannade länge i hans tjänst och återvände inte förrän vid tiden för Kubilais död, då de fruktade att deras ställning kunde bli osäker.

Tillbaka till Komvux Gotland