Höjdpunkten i den grekiska filosofin nåddes med Platon och Aristoteles, men då hade filosofin också börjat inrikta sig på frågor om det goda livet och det goda samhället vid sidan av mer traditionella naturvetenskapliga spörsmål. Mest modern för dagens naturvetare kanske Demokritos verkar, eftersom hans teori gick ut på att världen var uppbyggd av små odelbara partiklar - atomer.

En annan tänkare som var långt före sin tid och som inte togs på allvar var Aristarchos. Han menade att vissa rörelser på himlavalvet endast kunde förklaras om man antog att jorden snurrade runt solen och inte tvärt om.

Erathostenes valde ut två punkter och mätte soljusets nedslagsvinkel på båda ställena vid samma tidpunkt. Med hjälp av en slav lät han stega upp avståndet. Genom att dela cirkelns vinkelsumma med vinkeldifferensen och multiplicera med den uppmätta sträckan kom han fram till att jordens omkrets mätt i vårt mått (metersystemet infördes under franska revolutionen) var 4000 mil.

Hippokrates menade att sjukdomar hade naturliga orsaker som olämplig föda, köld eller överdriven hetta. Han förespråkade renlighet vid operationer och ordinerade inte mediciner annat än efter noggranna experiment. Den gängse uppfattningen var annars att sjukdomar var gudarnas straff eller orsakades av onda demoner.

Också historien ansågs som styrd av gudars nycker och i Homeros Iliad finns många exempel på gudomlig inblandning i det mänskliga förloppet. Herodotos sökte också här naturliga förklaringar och byggde sin historieskrivning på intervjuer och undersökningar på plats och resonerade om det vi kallar orsak och verkan. Hans huvudverk behandlar perserkrigen.

Euklides konstruerade den geometri som beskriver vår rumsuppfattning och som vi använder oss av vid våra beräkningar av ytor och rymder.