 |
|
|
|
|
Carl Gustaf von Rosens liv av Patrik Andersson
Greve Carl Gustaf von Rosen var utan tvekan ett av det förra seklets mest fascinerande människoöden. Tillhörande en förnäm grevlig ätt gjorde han på egna förtjänster sig ett namn i historien genom sitt älskvärda och med alla jämlika uppträdande, sin flygskicklighet och sitt okuvliga mod samt ständigt odlande människokärlek. Även om en ibland överdriven envishet och ovilja att ta andras råd också fanns i hans väsen så övervägde hans goda sidor. Här följer en biografi över hans liv. Släktbakgrund
Adliga ätten von Rosen framträdde i Estland och Livland under 1200-talets slut under en tid då Tyska orden härskade i regionen. Tidigare hade orden trängt undan danskarna som bl. a. hade grundlagt Estlands huvudstad Tallin (av estniskans, tanska eller danska = dansk och linna = borg). När så ordenstatens inflytande började falla samman under 1500-talet och ryssarna stod vid gränsen tillkallade Rigas borgare svensk hjälp. Sverige som hade egna maktintressen i att expandera österut var inte sena att ingripa. Många och långa krig böljade därefter under decennier om makten i Estland och Livland mellan Polacker, Svenskar och Ryssar. I början av 1600-talet stod så Sverige som segrare och ätten von Rosen var nu svenska undersåtar.
Ett par medlemmar överflyttade till Sverige under tidigt 1600-tal, bland dem två bröder, översten för lifländska adelsfanan Johan (avrättad 1651 för förrädiska stämplingar mot Polackerna) och Didrik von Rosen (d. 1657). Genom den förstnämndes sons sonsöner naturaliserades 1746 tre bröder von Rosen på svenska Riddarhuset varav den äldste broderns gren utslocknade 1857 och den yngstes 1813 på svärdssidan medan den kvarvarande broderns gren 1772 upphöjdes i friherrligt stånd och blev stamfader för den ännu fortlevande friherrliga ätten von Rosen.
Flygaren Carl Gustaf von Rosens gren härstammar från ovannämnda Didrik von Rosen vars sonson Gustaf Fredrik von Rosen (1688-1764) 1724 naturaliserad som svensk adelsman samt blev friherre 1731 och greve 1751. Han var en utmärkt officer som deltog både i Karl XII:s krig såväl som i Pommerska kriget. Han blev slutligen generallöjtnant och riksråd. Med hans sonsöner delade sig ätten i två grenar. Den äldre av dessa, Gustaf Fredrik von Rosen (1758-1815) sonsons sonson var flygaren Carl Gustaf von Rosen. Hans föräldrar
R:s far var upptäcktsresanden, godsägaren samt politiskt kontroversielle greve Eric Carl Gustaf Bloomfield von Rosen (1879-1948). Han hade tillsammans med sina bröder 1899 fått ett avsevärt arv efter sin mormor, filantropen och författarinnan Clara Jessup (1824-1899), änka efter miljonären och ägaren av världens största pappersbruk, Bloomfield Haines Moore (1819-1878). År 1900 hade Eric fått slottet Rockelsta av sin far överstekammarjunkare Carl Gustaf von Rosen (1824-1909). Här lät han stora delar av sitt arv gå till att färdigställa de omfattande ombyggnationer som den förre ägaren grosshandlare Carl Sylvan (1858-1946) hade inlett 1890. Stilen som Sylvan valt var nyrenässans med slottet Gripsholm som inspirationskälla. Det passade Eric utmärkt då även han hade en liknande smak.
R. moder var friherrinnan Mary Fock (1886-1967) som efter sin engelska moder ärvt en djup religiositet och var en av förgrundsgestalterna inom Societas Sanctæ Birgittæ vars moder superior hon var åren 1920-1964. Mary hade fyra systrar av vilka två kom att spela en icke obetydlig roll i R:s liv. Moderns föräldrar var sedermera chefen för Hälsinge regemente friherre Carl Fock (1854-1938) och Huldina Beamish (f. 1859), dotter av kaptenen i irländska milisen Richard Pigott Beamish och Hulda Elisabet Constance Mosander från Sverige. De hade fem döttrar av vilka Mary Fock blev R:s mor, den sedermera världsbekante Carin Fock (1888-1931) - först gift 1910 med löjtnanten friherre Nils von Kantzow (1885-1967), skild 1922 - som 1923 gifte om sig med flygarässet från första världskriget, den sedermera ökända riksmarskalken Hermann Göring - som kom att vara familjen närstående under flera år - samt Lilly Fock (1890-1958) som gifte sig med militären och den välkända konstnären Seth Roland Martin (1886-1925). De sistnämndas dotter Gunvor Martin (1917-2009) fann tycke för R. och trots att de var kusiner så gifte de sig 1943. Hon kom att troget följa R. resten av hans liv och var honom mycket behjälplig på en rad områden. Barnaåren Carl Gustaf von Rosen föddes den 19 augusti 1909 på slottet Rockelsta, Helgesta sn, Södermanlands län. Det var ett passande år för den blivande flygaren då fransmannen Louis Blériot samma år med sitt 25 hkr:s biplan blivit den förste att flyga över engelska kanalen. På det gamla godset blev R. strängt uppfostrad av sin far. R. led av dyslexi och var dessutom ett mycket livligt och aktivt barn som utmanade faderns gammaldags och järnhårda disciplin. Det var inte ovanligt att R. fick stryk med faderns flodhästpiska, som han införskaffat under någon av hans många upptäcktsresor till Afrika. Brodern Björn kallade honom för guttaperkabollen, för att ingenting bet på honom. Redan i de tidiga ungdomsåren visade han dock ett starkt intresse för bilar, flyg och teknik och byggde bl. a. ett "flygplan" av sockerlådor som han "flög" med men vars verkliga resultat blev brutna ben.
Carl Gustafs första ordentliga flygtur gjordes redan som elvaåring 1920, dock inte själv bakom styrratten. Det var hans mosters man Göring som flög. Konsten att behärska nymodigheten att flyga hade Göring lärt sig under 10-talet och flög under första världskriget tillsammans med bl.a. den legendariska flygbaronen Manfred von Richthofen (rote baron), krigets erkänt skickligaste flygaräss. Göring blev även han en av första världskrigets skickligaste flygare sedan han deltagit i åtskilliga uppdrag med stor utmärkelse, även om han aldrig uppnådde von Richthofens nivå. Görings goda flyginsatser i kriget belönades med chefskapet för Richthofeneskadern, uppkallad efter baronen själv som stupat i krigets slutskede. En bättre lärare inom detta område kunde knappast den unge von Rosen ha önskat sig. Utbildning och militärtjänst R. var elev på den exklusiva privatskolan Lundsberg åren 1921-1928. Skolan var dock inget för honom och han gick ut den utan att ha erhållit slutbetyg. Här träffade han bl. a. den likt sig själv erkänt motorintresserade och äventyrligt lagda prins Bertil som blev hans vän vilka tillsammans ställde till med både det ena å det andra upptåget och bröt mot flera av skolans regler till den milda grad att Bertils far, kronprins Gustaf Adolf (sedermera Gustaf VI Adolf), skrev ett brev till R:s far: "Skolan är för liten för båda våra söner, antingen måste Bertil eller Carl Gustaf sluta." Det blev R. som slutade. Under studietiden blev R., vid sidan av de redan funna passionerna för flygplan och motorcyklar, intresserad av motorbåtar. Det var en av hans närmaste kamrater på skolan, Ferdinand "Ferre" Grumme (se släkten Grummes historia), som lett in honom på området som R. genast tog till sig med största entusiasm fylld av tävlingsiver. Grumme, som börjat tävla med motorbåtar redan 1927, blev snart en framgångsrik racerbåtsförare och blev både svensk mästare och slog flera hastighetsrekord med sina båtar. Sitt flygintresse fortsatte att växa. R. genomgick AB Aeromaterials flygskola 1928—29, erhöll flygcertifikat den 17 mars 1929, blev mekanikerelev 1930-1933 vid Nydqvist & Holm, Trollhättan, tog trafikflygarexamen 1934 och var anställd som konstflygare hos AB Lindarna i Falun 1935. Han levde under denna tid ett ganska sorglöst, om än ekonomiskt knapert liv.
Under sin militärtjänstgöring träffade R. Stina Maria Teresia "Mille" Wijkmark (1911-1994), dotter av hushållerskan Agnes Matilda Bergström. De gifte sig den 13 mars 1932 och de flyttade den 4:e respektive 11:e april s.å. till Trollhättan, där deras son Nils Gustaf (1932-2012) föddes, och till Göteborg 5 oktober 1933, men äktenskapet hade tidigt problem då flyget ånyo lockade R. med en styrka som ej kunde behärskas. "Spökflygaren" - Succé i folkparkerna
R. hade sparat ihop till ett eget flygplan, en Heinkel HD 21. Under våren 1934 lämnade han sin unga hustru och son för att åter ta upp sin passion för att flyga. Skilsmässan skrevs under först den 24 augusti 1936. Under somrarna 1934 och 1935 gjorde han succé som konstflygare i folkparkerna i en turné kallad "Den glada paraden", där R. flygakrobatik var huvudnumret. Under namnet "Spökflygaren" iscensattes med pyroteknik kväll efter kväll en illusorisk nedskjutning av R:s flygplan, som fattade eld, gick i spinn och till slut exploderade bakom en kulle. R. fann inte bara flyget igen utan även en vacker och äventyrligt lagd kvinna i Petra Nymberg (1911-1992) som deltog i R:s show och blev Sveriges första kvinna att hoppa fallskärm och överleva. Hon följde även med R. till Etiopien 1935 där hon bl. a. verkade som frilandsreporter åt flera svenska tidningar. År 1935 - En vändpunkt i von Rosens liv
På hösten 1935 efter att säsongen som konstflygare i folkparkerna var över skulle R:s livsbana snart förändras på ett grundläggade sätt. Det var Abessinien, dagens Etiopien, som kom i fokus. Det var det enda land i Afrika som vid tiden undkommit att bli en koloni. Här fanns dessutom svenska intressen ända sedan 1860-talet då kristen mission från Sverige då började bedrivas i landet. Nu ville dock den italienska diktatorn Benito Mussolini erövra ny mark, inte minst så han kunde mätta alla de miljoner italienare som p.g.a. under decenier svåra förhållanden i hemlandet i avsevärda mängder hade emigrerat och fortsatte att göra så till Nord- och Sydamerika. Mussolini ansåg att Abbesinien var det perfekta målet och efter lång tids militär förberedelse gick hans trupper till anfall den 3 oktober 1935. Mot bakgrund av detta ville svenska röda korset skicka ner en svensk ambulans för att hjälpa sjuka och sårade i kriget, som kom att kallas Abessinienambulansen. Man höll flera möten för att berätta om fasorna i kriget och sökte stöd bland det svenska folket som visade stort intresse att skänka pengar och på andra sätt engagera sig. Av en tillfällighet hamnade R. på ett av dessa möten där läkaren Gunnar Agge (1900-1961), med sin gedigna kunskap om landet, berättade om situationen där. Mötet satte omedelbara och djupa spår i R. och enligt honom själv var det: "---första gången som jag förstod mänskligt lidande i stort.---" Redan nästa dag skrev han en ansökan till ordföranden för svenska röda korset, prins Carl, i vilken han förklarade att han ställde sig och sitt Heinkel-flygplan till deras förfogande. Bland många sökanden antogs R. Att han medförde just ett för hjälpverksamheten viktigt och mycket sällsynt förekommande flygplan var troligen det som fällde avgörandet. Röda korset tillfrågade därefter den svenska regeringen om R. med sitt Heinkel-flygplan kunde få tillstånd att deltaga i abessinerambulansen, vilket den svenska regeringen gav sitt medgivande till. Flygexperter var emellertid skeptiska till en sådan aktion p.g.a. de många höga berg i området och bristen på landningsbanor, en skepticism som negligerades. R. uppgift blev att stå för kommunikationen mellan de nedskickade svenska hjälpambulanserna och sjukhusen. Snart blev dock hans uppgift en annan.
R. for inte till Abessinien men den svenska ambulansen utan tog sig dit på egen hand från Göteborg, via Antwerpen, till hamnen i Djibouti. Med på resan fanns hans flickvän Petra Nymberg och ingenjör Tore Boström. Flygplanet han hade med sig återställdes till flygskick på flygplatsen i Djibouti där R. den 5 december genomförde ett antal framgångsrika testflygningar. Dagen därpå skadades han i en lårmuskel av en propeller. En man som uppgav sig heta Knaus och komma från Nederländerna erbjöd sin hjälp att dra igång propellern med R. i cockpit. Han klarade inte det emellertid så de bytte plats och då slog denna Knaus på tändningen utan att R. gett order om det vilket resulterade i att R. svimmade. När han vaknade var den mystiska mannen spårlöst försvunnen. Trots skadan flög R. redan nästa dag till huvudstaden Addis Abeba och då han kom fram hade hans ben svullnat upp till dubbel storlek och han hade enorm värk. Nymberg fann i staden den svenska läkaren tillika konsuln (1929-1936) Knut Hanner (1888-1973) som hjälpte honom och kom att bli en stor flygentusiast och beundrare av R:s bedrifter. Snart stod det klart till R:s stora besvikelse att hans Heinkel inte höll måttet i de specifika förhållanden som rådde i Abessinien. Turligt nog för honom rådde brist på piloter och han fick snart flyga andra och mer lämpade typer av flygplan. Hans första uppdrag blev att med en Junker W 33 C flyga kroppen av den avlidna doktor Robert Hackman, chef för Abbesiniens rödakors-ambulans no 1. Åter i Addis Abeba tillfrågades R. av Hanner om han inte ville flyga den betydligt större Fokker VII som kejsaren gett till Ethiocross, det etiopiska rödakors-sällskapet, vilket R. mer än gärna önskade. Flygplanet kunde ta tio personer, var lättfluget och kunde landa i låg hastighet p.g.a. sina tjocka och högsittande vingar. R. noterade i sin loggbok sju start och landningar på flygplatsen i Addis Abeba. Den 18 december fick R. instruktioner från cockpit av kapten Mischka Babicheff, son av en rysk officer och abbesinsk mor, som var landets första pilot. De två fann snart i vänskap i varandra. Under tiden som R. flög sina hjälpuppdrag fortsatte den svenska Abessinenambulansen sin strapatsrika resa till sina mål. Kejsaren ville att ambulansen skulle delas i två grupper, varvid Gunnar Agge blev chef för den ena som skickades till fronten i Bale och doktor Fride Hylander (1898-1988) den andra som skickades till den södra fronten där den skickliga befälhavaren Ras Desta Damtews trupper försökte hålla italienarna stången. Den 21 december når Hylanders grupp sitt bestämnda mål och bygger upp sitt sjukhus. Redan nästa dag blir emellertid sjukhuset attackerat av två italienska flygplan. Ingen kommer emellertid till skada då den på marken utspridda rödakors-flaggan tycks ha varit det primära målet. Måndagen den 30 december, efter åtta dagar av lugn, anföll plötsligt tio italienska flygplan utrustade med kulsprutor och bomber Hylanders sjukhus. Attacken blev denna gång förödande. Inalles 42 personer avled av vilka sjukvårdaren Gustaf Lundström (1911-1935) var den enda från Sverige. Han skadades dödligt och avled en tid efter av de spitterskador han erhållit sittandes i en av de nedskickade Volvo-lastbilarna med andaktsboken i sina händer. Hylander själv blesserades mycket svårt men som genom ett under överlevde och flögs till sjukhus av von Rosen. Man skickade telegram till Addis Abeba om att skicka ett rödakors-flygplan till staden Negele, 35 mil från sjukhuset och halvvägs till huvudstaden, då man inte kunde flyga längre än så. Man bestämde att en grupp tog de skadade med sig på flaken i de tre ännu fungerande lastbilarna. Ett dygn senare lyckades de kvarvarande på sjukhuset reparera de sista lastbilarna och även de tog sig till Negele. Händelsen väckte stor förstämning i Sverige och togs upp i många nyårstal bl.a. av ärkebiskopen. Under anfallet den 30 december mot det svenska fältsjukhuset erhöll R. ovetandes om övergreppet order om att flyga till staden Dessie 30 mil norr om huvudstaden. Där skulle han evakuera skadade och flyga över medicin till personal och patienter på det engelska respektive amerikanska fältsjukhusen som låg där och som hade bombats av italienskt flyg den 6 december. Räden kostade 50 människoliv och 200 skadade, behovet av hjälp var ännu stort. Det stod nu också klart att Mussolini medvetet lät sitt flygvapen bomba röda korsets olika fältsjukhus i Abbesinien. Från januari 1936 använde italienarna också den fruktade senapsgasen med stormakternas goda minne med ohyggligt lidande som följd. Väl i Dessie mötte R. kejsaren för första gången som där även hade sitt högkvarter. Tidigt på morgonen den 31 decembr flög R. tillbaka till Addis Abeba nu införstådd med vad som hade hänt i Negele. R. kunde dock inte avresa dit förrän i gryningen den 3 januari 1936 efter att han tvingades invänta tillstånd från regeringen för det uppdrag han redan fått order om. Efter att R. fått kontakt med svenskarna flögs Hylander och andra skadade till huvudstaden för vård den 4 januari. R. gjorde senare flera flyguppdrag av olika slag där han bl. a. undsatte skadade och flög personal från röda korset. Den 16 mars 1936 fick R. order att flyga till staden Quoram - som sedan den 1 mars var kejsarens nya huvudkontor - tillsammans med internationella röda korsets delegat Marcel Junod (1904-1961) med "Losatin", ett tyskt läkemedel mot brännskador av senapsgas. Väl framme träffade R. åter kejsaren som nu var nedslagen av de svåra förluster som hans krigsmakt åsamkats. Kejsarens sekreterare bad R. att täcka över sitt flygplan så att de dagliga italienska bombningarna som brukade pågå mellan kl 07-08 inte skulle skada det. Bara en halvtimme innan kl 07 var han och 200 soldater klara med att täcka över R:s och de andra flygpanen som fanns kvar. Sen bröt ett inferno av bomber, brandbomber, kulspruteeld och senapsgas ut där R. och Junod mellan anfallen i ett desperat försök att rädda sitt flygplan sprang ut på flygfältet, rycke bort kamoflaget, för att på så sätt få italierna att lämna det ifred. Det hela misslyckades, flygplanet förstördes och båda två var nära att mista livet att senapsgasen. Junod, R. samt två skadade läkare från röda korset fick nu hjälp av kejsaren att återvända till huvudstaden då han upplät sin egen privata bil till dem. Resan blev dramatisk då de kort efter ankomsten till staden Azebo Gallade attackerades av italiensk stridsflyg som var en hårsmån från att slita dom i stycken med sina bomber och kulsprutor. Resan fortsatte med att bilen fick motorstopp, de fick lift med en lastbil till staden Waldia där personal från engelska röda korset turligt nog befann sig som gav dem mat och flög dem till Addis Abeba med kejsarens tremotoriga Fokker-plan som fanns där. Under de två dygn som resan tog till Addis Abeba drabbades R. av både Malaria och Dysenteri och väl framme sökte han vård på sin vän Hanners sjukhus i staden. Därmed avslutades R:s tid för svenska röda korsets Abessinienambulans. Under lite drygt tre månaders tid hade han flugit totalt 200 timmar och genomfört 55 flyguppdrag. Under denna djupt dramatiska och för R. omvälvande tid lades grunden till R:s senare engagemang i landet; bl. a. ansåg kejsaren Haile Selassie I att R. var en stor tillgång. Den 18 april lämnade R. med tåg huvudstaden för hamnen i Djibouti där färja tog honom till Kairo där han anlände den 28 april. Här fann han bostad hos sin fars kusin, envoyén därstädes Harald Bildt (1876-1947). R. skickade härifrån ett telegram till röda korset i Sverige där han förklarade att han väntade på vidare information kring det engelska flygplan han fått order om att hämta i Kairo. Han fick veta av den brittiska ministern i Addis Abeba, Sir Sidney Barton (1876-1946), via Bildt att han istället skulle infinna sig i London i början av juni för vidare instruktioner. Barton var lyrisk över R:s insatser i Abessinien och var mycket imponerad av det han gjort och ansåg att "---Sverige kan vara stolta över honom.---". Flickvännen Petra Nymbegs öden
När Addis Abeba föll för Italiens övermakt och R. hade lämnat huvudstaden i april 1936 stannade hans flickvän Petra Nymberg kvar i deras gemesamma tro att R. snart skulle vara tillbaka från Kairo. När situationen i Addis Abeba blev ohållbar, med skottlossning och plundringar lyckades Nymberg under dramatiska förhållanden från sitt hotell fly staden. Hon lyckades i sista stund hoppa på en av den engelska beskickningens lastbilar och tvingades skjuta en man som försökte dra ner henne från densamma. När så italienarna intog staden den 5 maj 1936 tvingades hon stanna kvar och beskåda deras arrogans och skryt över hur de använde senapsgas innan järnvägen till Djibouti åter öppnades och hon äntligen kunde ta sig från hamnen där till Sverige. På vägen hem sände hon telegram till R. som var i Kairo, men Harald Bildt, vid den svenska beskickningen, framförde endast ett svar där han förklarade att han inte hade friheten att berätta det. Upprörd över att blivit lämnad i Addis Abeba och inte fått svar av R. träffades de två senare i Sverige vid ett par tillfällen innan relationen tog slut. Åter i Sverige - Hyllad som hjälte
Efter hemkomsten till Sverige 1936 och de stora hyllningarna som han där mottog flyttade R. åter till Rockelsta slott 14 november s.å. från att innan resan till Abessinien stått skriven i Göteborg. Pilot i Nederländerna På meriterna från Etiopien blev R. 1936 erbjuden arbete som pilot i det holländska flygbolaget KLM, under ledning av den legendariska Albert Plesman (1889-1953). Bolaget lärde R. det som behövdes för att bli en trafikflygare och R. flög därefter flygplan av typen DC-2 och DC-3 på både holländska inrikeslinjer, europalinjer och den prestigefyllda linjen Amsterdam-Batavia i Nederländska Indien samt utnämndes senare till flygkapten.
I Nederländerna hittade han tillika sin andra hustru, flygvärdinnan Johanna Franciena Krijgsman (1912-1949), dotter av Cornelis Johannes Krijgsman och Johanna Willemina Horst, med vilken han gifte sig den 18 augusti 1938. De flyttade till en lägenhet i Amsterdam. Andra världskriget
Under andra världskriget tjänstgjorde R. som frivillig bombflygare i Finska vinterkriget från den 28 februari till den 31 mars 1940. Han hade lyckats övertala Plesman att sälja ett övertaligt trafikflygplan till Finland. R. önskade en DC-3 men Plesman kunde kunde endast undvara en DC-2 (Kallad DO-1 i Finland), som officiellt såldes till det svenska ABA men byggdes om till bombplan vid Svenska aeroplan ab:s verkstäder i Trollhättan. R. förmedlade även två tämligen tekniskt ålderstigna spaningsplan av typen Koolhoven F.K.52 (Kallade KO-129 och KO-130 i Finland) från det holländska arméflyget till Finland. För dessa tre plan betalade R. 250 000 kr, pengar som han fått av sin mors kusin, den förmögne John Henry Sager (1904-1984).
Den enhet som R. tillhörde hade förutom de tre flygplan som R. skänkte flygplan av Bristol Blenheims typ. R. flög ett bombuppdrag den 1 mars då han tillsammans med den finska andrepiloten Skorpa, den norska mekanikern och skytten Arvid Christiansen och den finska bombaren och observatören Rolf "Rolle" Winqvist attackerade en rysk flygbas bakom fiendens linjer i mer än minus 40 graders kyla. De mindre bomberna fälldes men den stora hade frusit fast. Sedermera döptes DC-2 (DO-1) om till “Hanssin Jukka” och användes bl. a. av Gustaf Mannerheim som stabsflygplan under fortsättningskriget. För sina insatser i kriget blev han dekorerad med Vapaudenristi 3 (Frihetskorsets orden av 3: e klassen) samt erhöll Finsk krigsminnesmedalj med svärd och spänne. Johanna besökte R. under hans tjänstgöring i Finland och efter dess slut reste de tillsammans till Rockelsta för att några dagar senare återvända till Nederländerna och R:s arbete för KLM. På vägen dit passerade de Tyskland och träffade Göring som var i full färd med planerna för det som skulle bli andra världskriget. Göring varnade dem att Nederländerna inte skulle vara ett säker land att befinna sig i men resan fortsatte. Väl framme försökte R. varna Albert Plesman, men misslyckades. När så de tyska bombplanen flög in över Gorinchem på morgonen den 10 april 1940 flydde paret till Shiphols flygplats i Amsterdam. Här fick R. order av Plesman att vara del av en flygbesättning till England på ett hemligt regeringsuppdrag. R. tvingades lämna sin nu gravida hustru kvar. Efter att ha blivit arresterad i England som misstänkt spion, frisläppt, kom R. via båt till norra Finland och tåg därifrån till Stockholm för att slutligen åter vara hemma på Rockelsta. Orolig för sin hustru flög R. direkt till Berlin för att försöka få tillstånd att få ut henne från Nederländerna men blev åter arresterad och skickad till Göring som skällde ut honom men tillät honom att resa till Gorinchem mot löfte att aldrig mer återvända till Tyskland. Väl framme hos Johanna vägrade hon att följa med honom till Sverige utan ville stanna kvar hos sin mor i Gorinchem och föda deras barn där. R. återvände till Sverige. Väl hemma övergick R. till tjänstgöring i AB Aerotransport (ABA). Hans gedigna kunskaper i instrumentflygning utnyttjades även av det svenska flygvapnet och under en månad 1944 var han lärare i ämnet vid Jämtlands flygflottilj på Frösön. Under denna korta sejour hade han furirs grad, den högsta grad han kom att uppbära i den svenska försvarsmakten. Med ABA:s plan gjorde R många farofyllda flygningar, bl. a. till Berlin där han också hade flera sammanträffanden med den sen tidigare bekanta Göring, trots att han givit löfte till denna att aldrig mer återvända till Tyskland. Förutom brinnande krig och det långa avstådet mellan makarna förvärrades deras äktenskap på ett förödande sätt då R. en tid efter hemkomsten till Sverige 1940 blev förälskad i sin blott 21 år gamla kusin Gunvor Martin (1917-2009), änka sedan 1938 efter den tyska journalisten Paul Ulmann och dotter av den välkända konstnären Seth Roland Martin (1886-1925) och hans hustru Lilly Fock (1890-1958), syster till R:s mor. Ovetandes om detta svek födde Johanna den 8 november 1940 deras dotter Yvonne. Visserligen lät R. hyra en lägenhet på Artillerigatan 18 i Stockholm för Johanna och dottern Yvonne. Här flyttade de in den 12 april 1941. Men situationen blev snart ohållbar och ett knappt år senare den 1 april 1942 flyttade Johanna med Yvonne åter till Nederländerna. Johanna gick till slut med på skilsmässa vilken skrevs under den 7 juni 1943. Bara en månad senare, den 3 juli s.å., gifte sig R. en tredje och sista gång med Gunvor. De nygifta paret flyttade 20 juli 1943 till en stor stenvilla i Bromma, väster om Stockholm. I Nederländerna gifte även Johanna om sig och engagerade sig i den Nederländska motståndsrörelsen. Hon arresterades efter att ha gått i en fälla arragerad av Gestapo och blev satt i koncentrationslägret Dachau, där hon led svårt av svält och depression. Hon överlevde emellertid och frigavs av engelsmännen 1945 men var svårt märkt av krigets fasor. År 1949 begick hon sorligt nog självmord efter vilket dottern Yvonne förenades med sin far i Stockholm. Enligt en rapport från USA:s legation i Stockholm i maj 1945 skall R. ha varit Göring behjälplig med att föra ut pengar ur Tyskland och investera dem i svenska företag. Han förmodas också att under sina resor ha smugglat in stulen judisk egendom – tavlor och juveler – till Sverige. Några bevis för dessa påståenden finns inte och inte heller kunde bevis läggas fram av den i Sverige under 90-talet tilsatta kommision som skulle utreda svenskar som hjälpt nazister under andra världskriget. I samband med en flygning till Warszawa i krigets slutskede besökte R. den av tyskarna härjade och förstörda staden. Åsynen av det ödelagda judiska ghettot grep honom djupt och han kom senare att uppfatta besöket som ett vägskäl i livet. Flygvapenchef i Abbesinien och rekordflygning Stockholm-Addis Abeba
1944 förmedlade R. kontakter mellan kejsare Haile Selassie (1892-1975) och de svenska flygbolagen ABA och SILA (Sv interkontinental lufttrafik ab). R hade under sin tid som ambulansflygare i Etiopien insett att flyget var det bästa kommunikationsmedlet i det höglänta och väglösa landet, och kejsaren avsåg att efter kriget bygga upp ett etiopiskt civilflyg. Det amerikanska flygbolaget TWA fick dock ansvaret för den civila trafiken, medan R. erbjöds att organisera det etiopiska flygvapnet, vilket han efter viss tvekan accepterade. Med benäget bistånd från bl. a. den svenska flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld började han arbetet med flygvapnet 1946 och lämnade Sverige den 2 september s.å. R:s tanke var att det etiopiska flygvapnet inledningsvis skulle integreras i armén för att först senare bilda ett eget vapenslag. De stridande enheterna skulle utrustas med attackplan, vilka kunde användas för bekämpning av gerillaförband. Han ansåg att tre divisioner, en bomb-, en jakt- och en kombinerad spanings- och transportdivision, borde utgöra grunden för det blivande vapnet. Han menade också att verksamheten skulle anpassas till de ekonomiska realiteterna. Det etiopiska flygvapnet kom att i stor utsträckning byggas upp med svenskt materiel och med ett hundratal svenskar anställda på kontraktsbasis. Tidigt under den period som R. s.s. överste och chef för Abessiniens flygvapen skulle han göra en bragd som skulle skapa eko i hela världen. Den 10 maj 1947 skulle han för Abessiniens flygvapens räkning flyga ner ett inköpt svenskt tresitsigt SAAB-Safir flygplan från Sverige. Detta göres i vanliga fall åtminstone med en mellanlandning. När så von Rosen efter starten från Stockholm, trotsande dimma, Medelhavet och piskande sandstormar i Libyens öken under tio timmars blindflygning slutligen nådde resans mål Abessiniens huvudstad, Addis Abeba, hade han under en fantastisk nonstop-flygning tillryggalagt 6220 km på 31 timmar. Detta var sannerligen en makalös bragd som blev nytt världsrekord för ensamflygning nonstop och kan liknas vid Charles Lindberghs flygning över Atlanten. För denna oerhörda prestation tilldelades han "förtjänstmedalj i guld med vingar" av Kungliga Svenska Aeroklubben (KSAK). R:s tid i Etiopien kom att kantas av svårigheter. Han fick föra en ständig kamp med det etiopiska finansdepartementet om medeltilldelningen. Tidvis fick verksamheten avbrytas eftersom utlovade pengar till bränsle inte utbetalades. R:s taktik var att förbigå departementet och vädja direkt till kejsaren. Denne hade ursprungligen gett den amerikanske officeren John Robinson uppdraget att bygga upp ett flygvapen, och när R anlände med de första sv instruktörerna blev Robinson inte avskedad. Situationen tog en allvarlig vändning i aug 1947 när R blev överfallen av Robinson. I den efterföljande rättegången blev denne avskedad och först då kunde R på ett effektivt sätt dra upp riktlinjerna för vapnet. Händelsen kan sägas vara karakteristisk för en etiopisk vana att spela ut två parter mot varandra. När en rådgivare inte klarade sin uppgift, kallades en annan person in för att lägga saken till rätta, utan att den första rådgivaren blev avskedad. Efter att det etiopiska flygvapnet drabbats av ett antal haverier tillsattes på etiopisk begäran en svensk yrkesofficer, överste Gösta Hård, som flygvapenchef. Denne, liksom hans två efterträdare Christian Nilsson och Knut Lindahl, saknade praktisk erfarenhet av etiopiskt flyg. De var också bundna i det organisations-, materiel- och personaltänkande som präglade det svenska flygvapnet. Som en följd av dessa förhållanden blev det en brytning mellan R. och i första hand Nilsson. Denne höll "furiren" R. för okunnig i alla frågor som rörde militärt flyg. När R. efter tio år som chef för Abessiniens flygvapen tog avsked den 17 Juli 1956 med överstes grad kunde orsakerna framför allt sökas i samarbetssvårigheter, både med etiopiska myndigheter och med svenska yrkesofficerare. Samma år engagerade kejsaren ånyo svenskar; denna gång en grupp om tolv svenska officerare, som anställdes av kejsaren, för att biträda med omorganisationen av den etiopiska armén.
Åter i Sverige sökte sig R. tillbaka till trafikflyget och fick arbete som flygchef och flygkapten inom det svenska charterbolaget Transair. Men äventyren var ännu inte till ända för svensken. Kongokrisen Sommaren 1960 var R. en av de första svenskarna i Kongo i FN:s tjänst. Här var han åter nära att mista livet när han flög ner marokanska FN-soldater. Strax före landningen i Kongo besköts R. av en kongolesisk militär vars kula for rakt genom hans axelklaff och träffade en flygtekniker bakom honom som kollapsade men överlevde. Flygplanet hade inga möjlighter att åter stiga då landningsbanan var för kort och tvingades landa. Snart omringade av argsinta kongoleser utbröt, efter misslyckade försök till samtal från R:s sida, en hård eldstrid mellan kongoleserna och den marokanska FN-styrkan med många döda och skadade som följd. I detta kaos lyckades R. och några få andra ta skydd i flygplanet. Efter en stund avbröts striden för att de båda sidorna skulle ta hand om de skadade och döda. Då passade R. på att taxa ut och oskadd flyga iväg därifrån. I kongo såg R. omfattande korruption, inte bara i landet, utan även av skrupellös FN-personal. Blandningen av folk av olika stammar, religioner och olika värderingar i Kongo vid sidan av 24 olika länders involverande på FN:s uppdrag fick, som så ofta i dåtid såväl som nutid, dödliga konsekvenser. Grov rasism från såväl svarta som vita förekom i stor omfattning liksom även kannibalism. Biafra - Hans sista kamp
Den 22 maj 1969 anföll man med fem små svenska ombyggda sportplan flygplatsen i Port Harcourt i Nigeria. Två Mig och en bombare förstördes genom attacken som raskt följdes av fyra anfall till, därmed minskade radikalt de nigerianska terrorbombningarna mot de svältande barnen i Biafra för en tid. En av de svenska stridsflygare som deltog i dessa räder var Gunnar Haglund, se denne i artikeln Målarinnan och flygaren Den 13 Juli 1977, en månad före sin 68-årsdag råkade dock Carl Gustaf von Rosen, när han tillsammans med Abessinska hjälparbetare i sydöstra Abessinien ut för en gerillaattack som ändade hans liv. Han efterlämnade hustru, fem barn samt barnbarn. Hans bortgång blev inte bara en stor sorg för hans familj utan även för medarbetare och oräkneligt antal människor i Afrika. Gösta Ellhammar före detta chef för flygbolaget Transair och nära bekant med Carl Gustaf: "- Von Rosens bortgång kommer att betyda ett otroligt avbräck i hela världens hjälpverksamhet. Det finns inte många som ställer upp lika hundraprocentigt som han gjorde. Han hade flertalet av det goda sidor som en människa kan ha och representerade ett oerhört kunnande vad det gäller Afrika. - Jag beklagar djupt hans bortgång. det var en vanlig lojal och ärlig person. sådana finns inte längre. Han hade heller ingen strävan att leva flott utan hans liv var bland folket i bushen. Det går inte räkna alla som kommer att sakna honom." Ebbe Arvidsson chef för Lutherhjälpen i Sverige och nära vän till von Rosen: "- För Lutherhjälpen är från von Rosens bortgång ett hårt slag. Vi hade ett mycket fint samarbete utan några som helst komplikationer. De insatser han gjort för Afrika är ovärderliga. Han har lämnat mycket kunnande efter sig som gör det möjligt för efterkommande att utföra liknande arbete. Men det pionjärarbete han själv gjort är fantastiskt. - Han var alltid orädd och satsade på det han trodde på. Han var en mycket djärv människa men utan att vara dumdristig. Hans förmåga att entusiasmera medhjälpare och vara beredd att pröva nya och okända vägar var förutsättningen för att hans märkliga och epokgörande "matbombningsprojekt" skulle kunna fullföljas." Al. J Venter, sydafrikansk journalist och dokomentär-filmare med en lång och gedigen kunskap om Afrikas konflikter samt korrespondent för Jane's International Defence Review: "The role of Count von Rosen and his Swedish Minicons, which played such a significant role in this conflict (ie Biafra), cannot be over-stressed." Eftermäle
Greve Carl Gustaf von Rosen är utan tvekan en av förra seklets märkligaste gestalter i Sveriges land. Tillhörande en fin familj, men utan att glänsa därav, var han av kamrater uppskattad och lojal. Full av äventyr, som han sannolikt ärvt från sin fader, upptäcktsresanden Eric von Rosen gav han sig, ibland våghalsigt, i kast med en rad projekt med till synes outsinliga krafter. Att han hade en äkta känsla för att hjälpa andra stod alldeles klart, även om hans klara ställningstaganden ibland väckte undran så var alltid viljan till målet där, och den varade ända till det dramatiska slutet. Carl Gustaf von Rosen in English Källor Andersson,
Patrik, egnen forskning Till
sidans topp | Till
startsidan | Senast
uppdaterad 2023 03 03
|
R.
gjorde sin militärtjänstgöring 1930-31 på den
då nyligen uppsatta marinflygflottiljen F2 Hägernäs
i Täby sn, Stockholms län. Här verkade han som mekaniker
och gjorde sig bekant med flera ur flottiljens manskap. En av dessa
var författarens morfar (se bild till vänster), sedermera
köpmannen Karl Gustaf Hallberg (1911-2001), som under denna tid
genomgick flygvapnets
flygmekanikerkurs och korpralskola i andra flygkåren.
De båda blev vänner och Hallberg har berättat om R.
som både en hurtig och vänskaplig kamrat, som
trots sin högättade bakgrund, aldrig spelade på denna.
Hallberg berättade att de tillsammans under tiden på flottiljen
gjorde vådliga luftfärder som han med glädje, uppblandad
med förskräckelse, fick erfara, ty von Rosen flög inte
alla gånger försiktigt! Senare, när R. tog sig ner
till Abessinien, försökte han flera gånger få
med sig Hallberg som var mycket nära att tacka ja, men drog sig
ur i sista stund. 
1968
var han åter i luften då han med en DC-7:a i undsättningsflygningar
till Biafra - en del av sydöstra Nigeria som s.å. förklarat
sig självständiga - ledde de biafranska flygräderna mot
centralregeringen, något som väckte stor sensation. Det fruktansvärda
inbördeskriget skulle få ca. två miljoner döda,
de flesta av svält. Det var just det sistnämnda framgent
von Rosen ville försöka råda bot på. Den svenska
regeringen tog emellertid avstånd mot det sätt som von
Rosen med sin "privatarmé" tagit parti för de
biafranska utbrytarna. Samma år hade han med uppenbar risk för
sitt eget liv tillsammans med fem andra svenska flygare transporterat
18 ton livsmedel och med detta räddat, åtminstone tillfälligt
livet på omkring 3 000 barn. R. framhöll å det starkaste
vikten av ökade insatser mot svälten och ämnade så
snart som möjligt återvända för att göra
vad han kunde.