Men redan under slutet av denna period uppstår de första sammanhängande rikena
Karl den stores Frankerrike på 800-talet
och Otto den stores tysk-romerska rike på 900-talet.
Inget av dessa riken hålls emellertid samman av någon stark centralmakt
utan istället av överenskommelser mellan lokala makthavare och härskaren
i ett system som kallas feodalismen.

Den enda institution som bestod från romarrikets tid var den som uppstod i slutet av den föregående epoken, nämligen den kristna kyrkan.
Vid sidan av tankegångarnas lockelse brukar man räkna den gedigna organisationen som en förklaring till att kristendomen hade sådan framgång och motståndskraft mot förändringar.

Den kristna traditionen berättar att en av Jesu tolv lärjungar, Petrus, blev den förste biskopen i Rom, där han liksom sin efterträdare, Paulus, vars brev till olika församlingar är en viktig del i Nya testamentet, led martyrdöden.
I kraft av denna tradition kom biskopen i Rom, påven, att inta en särställning i det framväxande Europa och under högmedeltiden tävla med den tysk-romerske kejsaren om inflytandet över kristenhetens medborgare.
 

Under denna period sker också stora framsteg som gör det rättvist att tala om den dynamiska medeltiden. Redan mot slutet av den föregående perioden hade jordbruket förbättrats avsevärt.

Även fjärrhandeln hade åter börjat skjuta fart och nya städer uppstått vid viktiga handelsknutpunkter, inte sällan där gamla romerska befästningsverk legat.

Grunden läggs till ordning och frihet: slaveriet försvinner helt och livegenskapen är i upplösning åtminstone i Västeuropa.