|
| |
Den gamla geocentriska världsbilden
Under hela medeltiden hade den aristoteliska synen på
förändringar rått, som räknade ändamålsorsaken som den viktigaste
anledningen till förändring. En sten som kastades föll tillbaka mot jorden, eftersom
den strävade mot sitt naturliga läge. Universum var sfäriskt och i centrum befann sig
den stillastående klotformiga jorden runt vilken alla de kända himlakropparna snurrade i
cirkelformiga banor - den geocentriska världsbilden.
De allt bättre observationer man kunde göra av himlakropparna, eftersom man hade lärt
sig att slipa glas till linser och således kunde göra kikare, motsade emellertid de
vedertagna teorierna. Himlakropparna betedde sig inte som de borde göra om den
geocentriska världsbilden var rätt och Aristoteles fysik stämde.
För att få observationerna att stämma med teorierna la man till hjälpteorier, men
dessa blev allt fler och allt mer komplicerade allteftersom observationerna blev mer
precisa. Den förste som vågade sig på att ändra på teorin för att få den att
stämma med observationerna var astronomen Nicolaus Kopernikus
(1473-1543), som var välbekant med den antika världsbilden och hade översatt det verk
som sammanfattade den, nämligen Ptolemaios skrift Almagest.
Den nya heliocentriska världsbilden
Genom att i stället placera solen i centrum kunde han undvara många - men inte alla - av
de hjälpteorier som stöttat den gamla geocentriska världsbilden. Hans nya
heliocentriska världsbild kan sammanfattas således:
 | Solen befinner sig stillastående något vid sidan av planetbanornas centrum. |
| Jorden roterar ett varv kring sin axel per dygn. |
| Universum har ändlig storlek och alla stjärnor har samma avstånd till världens
centrum. |
Kopernikus heliocentriska världsbild förklarade således observationerna bättre men
långt ifrån fullständigt. Ännu krävdes stödteorier.
Johannes Kepler (1571-1630) hade tillgång till bättre observationer och han ändrade
Kopernikus teori efter dessa sina iakttagelser:
| Planeterna rör sig i elliptiska banor runt solen. |
| Solen befinner sig i ellipsens ena brännpunkt. |
| Planeterna rör sig snabbare ju närmare solen de befinner sig. |
För att förklara att planeterna hölls kvar i sina banor runt solen tänkte sig
Kepler en magnetisk kraft. Det blev i stället Galileo Galilei
(1564-1642) som vågade sig på Aristoteles rörelselag. Han verkade som professor i
matematik i Padua och blev en mästare i att utföra experiment.
Galilei undersöker hur kulor rör sig på sluttande plan och presenterar en teori som är
en föregångare till den moderna tröghetslagen. Han tänker sig att om man släpper en
kula vid punkten A i ett nedförslut och underlaget är friktionsfritt så kommer kulan om
den når ett motförslut att stanna vid en punkt B, som befinner sig på samma höjdnivå
som punkten A. Möter den inget motförslut och ytan alltjämt är friktionsfri, kommer
den aldrig att stanna. Med hjälp av denna teori kunde Galilei göra sig av med teorin om
magnetism och ändå förstå varför planeterna hålls kvar i sina banor. Hans
rörelselag lyder ungefär:
En kropp förblir i sitt tillstånd av vila eller likformig cirkulär rörelse, om
den inte påverkas av yttre krafter.
Inte heller Aristoteles ändamålsorsaker behövdes. Redan under antiken hade Demokritos
menat att världen var sammansatt av små odelbara partiklar - atomer. Han ansåg att all
förändring sker genom knuffar och stötar och är alltså mekanisk och varje händelse
har en orsak som ligger före i tiden - verkande orsaker. Eftersom således allt beror på
vad som hänt tidigare och inte styrs av avsikter är världen deterministisk. Demokritos
skilde också på de egenskaper som tingen har i sig själva - primära
egenskaper - såsom utsträckning och form, och de egenskaper dessa primära
egenskaper får oss att uppleva - sekundära egenskaper - såsom lukt och
smak.
Denna syn på universum anammas av den store matematikern och filosofen René
Descartes (1595-1650), som menar att det endast finns ett slags materia i hela
universum och denna materia lyder mekanistiska naturlagar. Descartes formulerar tre
naturlagar och de två första är den moderna tröghetslagen, som i modern tappning
lyder:
En kropp förblir i vila eller likformig rätlinjig rörelse så länge den inte
påverkas av yttre orsaker (krafter).
Världen kommer nu alltmer att betraktas som en maskin eller ett ur, som Gud, urmakaren,
har konstruerat och som sedan går av sig själv. Gud blir inte längre den aktivt
engagerade, som ständigt ingriper i skeendet (teism) utan den som dragit sig tillbaka och
låter förloppet ha sin gång (deism). En konsekvens av denna mekanistiska syn på
världen är att världen alltmer framstår som begriplig. Lär sig bara människan hur
den fungerar, kan hon också förstå den. Längre fram i historien nöjer sig inte
människan enbart med att förstå, hon vill också kunna påverka och förbättra
världen. Genom upplysning kan hon bli världens maskinist, men den tanken får vänta
till upplysningen. |
