Med Erik läspe och halte dog den erikska ätten ut 1250. Eriks närmsta man var jarlen Birger och han var gift med kungens syster. Birger Jarls son Valdemar blev vald till konung men den egentliga makten kom att ligga i händerna på den viljestarke jarlen från Bjälbo, som tillhörde den anrika och inflytelserika stormannasläkten Folkungaätten.

Birger Jarl

Birger Jarl inledde den lagstiftargärning, som kommer att centralisera makten och göra Sverige till ett sammanhållet rike. Han stiftade de så kallade fridslagarna, som i motsats till landskapslagarna skulle gälla för hela riket. Lagarna omfattade:

Dessutom införde han en arvslag, som gav kvinnor arvsrätt, så att dotter ärvde hälften mot son.

För att skydda kungen under dennes resor runt i riket lät Birger uppföra borgar på strategiska platser. Där bodde kungens fogdar, som hade att kontrollera den aktuella landsändan och uppbära böndernas skatter. Genom dessa borgar och skatter fick centralmakten ett fastare grepp om rikets delar.

Vid den här tiden hade också handeln skjutit sådan fart att städer började uppstå, bland dem Stockholm, som låg strategiskt mellan Mälaren och Saltsjön. Det var Birger jarl som bestämde att staden på Stockholmen skulle grundas. På Gotland blomstrade Visby och 1288 lät borgarna uppföra ringmuren för att utestänga bönderna från den lönsamma östersjöhandeln och kunna ta tullavgift vid de olika portarna.

Magnus Ladulås

Då Birger dog 1266 blev sonen Valdemar ensam regent. En kärleksaffär med svägerskan Jutta av Danmark ledde till en präktig kungaskandal och Valdemar tvingades till botgörarvandring ner till påven i Rom.

1275 avsattes Valdemar av brodern Magnus och flydde till Norge. Med hjälp av Danmark tilltvingade han sig för en tid en del av sitt forna rike men fängslades och placerades i Nyköpingshus, där han senare avled.

Magnus, som efter sin död fick tillnamnet Ladulås, fortsatte faderns arbete att organisera och centralisera riket. Till sina främsta medarbetare hade han:

Dessa höga ämbetsmän ingick i rådet, som på Magnus tid blev en fast institution och kom att kallas riksrådet. Det var en stormannaorganisation med representanter för adeln och kyrkan.

Frälse och ofrälse

Vid ett möte på kungens borg Alnsöhus vid Mälaren 1280 fick adeln sina privilegier garanterade mot att understödja kungen i krig. Det främsta privilegiet var skattefrihet och när kyrkan året därpå erkändes samma rätt hade Sverige fått sina två frälsestånd.

Den adel som uppstår blir således en krigaradel. Denna grupp var inte enhetlig utan bestod av:

Bonden förmådde dock bevara en friare ställning än på andra håll i Europa, där frälsestånden redan inrättats. I större utsträckning blir han självägande, även om han tvingas betala skatt och under vissa perioder utföra dagsverken. Två huvudgrupper kan urskiljas:

Kungen behövde också höga rådgivare och tjänstemän, som bevakade hans egendomar, lyfte skatter och övervakade lagstiftningen. För att skydda sina skatter införde Magnus förbud mot våldgästning. Tidigare hade stormän, utan att bonden förmått göra någonting, kunnat våldgästa och därmed förslösa det som kungen sedan kunde begära i skatt. Länge tänkte man att det var denna lag som gav Magnus tillnamnet Ladulås - han satte lås för bondens lada - men sentida historiker har pekat på att namnet Ladislaus var vanligt vid den här tiden.

Maktkamp

När Magnus dog 1290 var äldsta sonen Birger ännu omyndig och rådet styrde under marsken Torgils Knutssons ledning. Han fortsatte expansionspolitiken i Finland, lät riddarna företa ett nytt korståg och grundade Viborg nära den stora handelsleden mot Ryssland.

Sedan Birger blivit myndig fortsatte Torgils att styra riket. Birgers bröder, hertigarna Erik och Valdemar, konkurrerade emellertid om makten. Erik gifte sig med en norska, kungadottern Ingeborg, ingick ett förbund med Norge och försökte grunda ett västsvenskt rike. Bröderna förmådde Birger att avsätta Torgils, fängslade Birger i Håtuna - Håtunaleken - och tvingade honom att avstå stora delar av riket 1306.

Birger höll god min och bidade sin tid. Vid gästabudet på Nyköpings slott tog han sina bröder till fånga och lät dem dö i fångtornet. Nyckeln sägs han ha kastat i ån. Detta dåd väckte stormännens förbittring och Birger tvingades fly riket. Till efterträdare valdes hertig Eriks blott treårige son Magnus Eriksson, som redan ärvt Norges krona. Rådet styrde under förmyndartiden under ledning av drotsen Matts Kettilmundsson.

Magnus Eriksson

Den nye kungen blev myndig 1331 och övertog då styret. Han avslutade Folkungarnas lagstiftargärning genom att 1350 låta sammanställa:

Lagen innehöll olika balkar om giftermål, arv och jordaköp men handlade också om brottsmål. Straffen var hårda:
För mördare blev påföljden stegling (den dömdes lemmar krossades med ett hjul varefter hjulet med kroppen sattes upp på en påle - stegel - till allmänt beskådande)
För mörderskor stening till döds.
Straffet för stöld var hängning och för mordbrand bränning på bål.

Magnus plågades av ständiga penningbekymmer. Han lånade pengar av påven och när han inte kunde betala igen blev han bannlyst. Trots usla finanser köpte han Skåne, Blekinge och delar av Halland av Danmark, som befann sig i en maktpolitisk vågdal.

Magnus fick också andra bekymmer än de ekonomiska. 1349 drabbades Sverige för första gången av pesten, digerdöden, och den skördade många offer. Nu började på allvar ofärdstiden för kung Magnus och han fick svårigheter att hålla samman sitt stora rike som genom arv också omfattade Norge. Den danske kungen Valdemar Atterdag (åter dag över Danmark - efter nedgången) återtog de köpta Skånelandskapen och invaderade Gotland 1361.

Dessa motgångar skärpte stormännens opposition och en delegation erbjöd kronan till Magnus systerson Albrekt av Mecklenburg, som anlände med en här och besegrade Magnus 1363 och tvingade denne att fly till Norge, där sonen Håkan sedan en tid var kung.

Tillbaka till Komvux Gotland