Balkan

1453 intog turkarna Konstantinopel och den erövring av Balkanhalvön som inletts på 1300-talet var fullbordad. Sedan behöll det osmanska riket greppet om denna del av Europa ända fram till 1800-talet. Under 1500- och 1600-talet såg det vid två tillfällen till och med ut som om turkarna skulle mäkta ta för sig ännu mer, de nådde fram till Wiens portar och belägrade staden.

Under 1800-talet var situationen en annan. Förfallet inom det väldiga riket hade gått långt och att det överhuvudtaget fortfarande existerade berodde på den europeiska maktkampen. Krimkriget är ett tydligt exempel på hur stormakternas rivalitet räddade "Europas sjuke man" ännu några årtionden.

Det osmanska riket skilde sig i mycket från de europeiska staterna. Några av de viktigaste skillnaderna var att det saknade:

	Föreställningen om en nationell enhet. I själva verket rymde det ett virrvarr av folkslag, språk och religioner.
	Idén om självständighet och gemensam lag för alla sina folk.
	Uppfattningen om den världsliga staten med en lag skild från den religiösa
	Tanken på ett medborgarskap
	Dessutom motsvarigheten till de europeiska framgångarna inom vetenskap, teknik och humaniora.

De olika folken på Balkan var således underställda turkiskt styre, förutom Kroatien och Slovenien, som tillhörde det österrikiska kejsardömet. Tre trosinriktningar dominerade och deras förekomst hade historisk förklaring:

	katoliker bodde företrädesvis i norr, eftersom dessa delar varit under inflytande av den romersk-katolska kyrkan före turkarnas invasion och nu delvis tillhörde det österrikiska imperiet.
	ortodoxa kristna var spridda över övriga Balkan, vilket förklaras av att de tillhört det bysantinska riket under medeltiden.
	muslimer, sådana som under århundraden av turkiskt styre gått över till det osmanska rikets huvudreligion.

När nationalismens tankar nådde Balkan, blev de som gnistor i en krutdurk. Först briserade Grekland i ett uppror, lett av Alexander Ypsilanti. Grekerna hoppades på stöd från Ryssland, men Alexander I hindrades av den österrikiske ministern Metternich, Wienkongressens arkitekt, som påminde om kongressens ledande princip, maktbalansen. De övriga stormakterna kunde inte acceptera att Ryssland fick för stort inflytande på Balkan.

Inom konst och litteratur härskade de romantiska idealen, epoken är romantikens, och Greklands kamp blev en angelägenhet för många intellektuella, några deltog till och med i själva i kampen. En portalfigur inom den engelska romantiska litteraturen var Lord Byron och han var en av dem som begav sig till Grekland för att delta i frihetskriget och han blev också ett av dess offer, men han blev inte offer för en kula utan som så många andra i krig dog han av en febersjukdom.

När Nikolaus efterträdde Alexander som tsar 1825 ändrades den ryska politiken, nu fick grekerna aktivt stöd och England och Frankrike ställde också upp för att inte hamna på efterkälken. Grekland förklarades oberoende 1830.

Nästa omvälvande krig för regionen blev Krimkriget, som för regionens del innebar att staten Rumänien bildades.

Efter ett nytt rysk-turkiskt krig 1878 uppstod de nya staterna Montenegro, Bulgarien och Serbien.

De nya slaviska staterna bildade tillsammans en koalition i Det första balkankriget mot Turkiet 1912-13 och erövrade i detta återstoden av Balkan förutom Turkiet. När sedan bytet skulle delas uppstod oenighet och Det andra balkankriget uppstod 1913. I det stod Bulgarien ensamt mot de övriga och förlorade Makedonien. Albanien uppstod dessutom som egen stat.

Ett lapptäcke av stater hade bildats, delvis på nationalismens grund. Hos Serbien växte en tanke att ena alla slaver i en storslavisk stat. Förebilder i detta hänseende var Preussen och Sardinien som enat Tyskland respektive Italien.

Tillbaka till Tillbaka till Komvux Gotland