Styrelseskick

Den 6 juni 1809 antar den svenska riksdagen en ny författning som skulle komma att gälla fram till 1975.
Till grund låg Montesquieus maktfördelningslära enligt vilken makten delades i lagstiftande, verkställande/styrande och dömande men man strävade också efter att anknyta till vad man menade var gammal svensk tradition och ville inte föreslå: "stora och lysande förändringar i vår statsförvaltnings åldriga grundformer".

Regeringsrätten garanterade medborgarens säkerhet till egendom och person.
Alla stånd fick rätt till alla ämbeten.
Förändringarna gick emellertid inte på djupet utan det gamla ståndssamhället bestod i stort sett fortfarande vad gällde riksdagens sammansättning.
Den växande arbetarklassen på landet och i städerna saknade fortfarande representation.

Unionen

När Gustav IV Adolf blivit avsatt 1809 behövdes en ny regent. Hans farbror hertig Karl utsågs till riksföreståndare och sedan han godkänt den nya grundlagen till kung Karl XIII. Enligt den nya successionsordningen skulle kungatiteln ärvas av av den äldste sonen, men kungen var barnlös och en ny tronföljare behövdes. Riksdagen valde den danske prinsen Kristian August, men han avled året därpå under en truppövning i Skåne. Efter en del diskussioner enades man om den franske marskalken Jean Baptist Bernadotte, som accepterade och adopterades av Karl XIII. Man förväntade sig att den nye tronföljaren Karl Johan, som var en framgångsrik fältherre, som regent över Sverige skulle återerövra Finland från Ryssland. Men Karl Johan valde i stället att samarbeta med tsar Alexander. Efter att med svenska trupper deltagit på koalitionens sida mot Napoleon i slaget vid Leipzig 1813, där de allierade segrade, fick Karl Johan Alexanders stöd att gå in i Danmark, som tidigare tvingats att alliera sig med Frankrike. De svenska trupperna vann en snabb seger och Danmark tvingades avstå Norge till Sverige i januari 1814.

Men i Norge accepterade man inte detta beslut. Den norska riksdagen, Stortinget, samlades i Eidsvoll norr om Kristiania (Oslo) och arbetade fram en ny grundlag och utsåg en egen regent, prins Kristian Fredrik. Den nya grundlagen antogs 17 maj 1814.

Karl Johan kunde i sin tur inte acceptera detta utan gick in med svensk trupp i Norge och tvingade norrmännen att kapitulera. Fredsslutet blev något av en kompromiss. Stortinget erkände Karl Johan som norsk kung och därmed bildade Norge och Sverige en personalunion, som kom att bestå till 1905. Karl Johan erkände i sin tur den nya grundlagen, som var radikalare än den svenska och övriga samtida i Europa:

Reformer

Den liberala oppositionen växte sig emellertid allt starkare och fick ett viktigt språkrör i tidningen Aftonbladet, som grundades av dess redaktör Lars Johan Hierta under julirevolutionen 1830. Den drogs ofta in av regeringen, men utkom ständigt under nya namn, såsom "Det tjugondeförsta Aftonbladet",
som utkom 1839.
Nya reformer följde:

Representationsreformen lär vänta på sig, först med 1866 års riksdagsförordning var den genomförd.
Dess skapare var justitiestatsministern Louis De Geer och den ersatte fyrståndsriksdagen med en tvåkammarriksdag:

Till den nya tvåkammarriksdagen saknade fortfarande alla kvinnor rösträtt
samt 75% av männen.
Kraven på allmän rösträtt växte sig starka och på 1890-talet anordnades så kallade folkriksdagar med allmänna val för att man skulle bevisa allmänhetens förmåga att genomföra sådana.

I början av 1900-talet leddes kampen för parlamentarismen
- dvs att den styrande makten hade stöd av den lagstiftande församlingen -
av liberalen Karl Staaf och socialdemokraten Hjalmar Branting.
När Staaf, som statsminister, föreslog sänkta försvarskostnader väckte han stark opposition inom högern.
I skuggan av det tilltagande krigshotet ordnades 1914 ett bondetåg i protest mot liberalernas politik i allmänhet och inställning i försvarsfrågan i synnerhet.
Kung Gustav V lägger sig i regeringsfrågan och kränker därmed parlamentarismen,
eftersom Staaf med Brantings stöd har en majoritet bakom sig i riksdagen för sitt förslag.
Detta ställningstagande av monarken leder till att Staaf avgår, stödd därtill av Branting.
En konstitutionell kris hade uppstått och en kungaministär tillsattes,
alltså en regering stödd av kungen och inte av riksdagens majoritet (liberaler och socialdemokrater),
ledd av Hammarsköld, som under krigets nödår i folkmun kommer att kallas "Hungersköld".
Detta inhopp av monarken är det sista i svensk historia, som har kunnat påverka landets styrelse.
Den mycket folkkäre världsberömde svenske upptäcksresanden Sven Hedin
solidariserade sig med kungen och den konservativa sidan i denna stora kris för svensk parlamentarism.

1917 fungerade parlamentarismen igen, regeringen hade stöd av riksdagens majoritet, bestående av liberaler och socialdemokrater och sedan dess har parlamentarismen alltså varit obruten i svensk politik.

1917 infördes folkpensionen.

1921 togs den inkomstrelaterade rösträtten helt bort och allmän rösträtt för kvinnor och män rådde.

Utrikespolitik

Efter förlusten av Finland ville många att Sverige skulle ta revansch och återta det förlorade riket. Politiken blev emellertid en annan. Åren 1812-53 var Sverige allierat med Ryssland och först i och med Krimkriget ändrades den officiella inställningen. I detta slöt man avtal med västmakterna i hopp om utdelning när segern var vunnen, men därav blev intet.

I och med att Tyska kejsardömet bildades hittade Sverige en allierad, som kunde trygga riket i händelse av konflikt med Ryssland. Tyska blev första främmande språk och många tyska varor importerades.

Försvar

Grunden för det svenska försvaret, indelningsverket, hade lagts av Karl XI i slutet av 1600-talet. De stamanställdas antal uppgick till några tusen. Under 1810-talet prövade man allmän värnplikt, först på Gotland. Tjänstgöringstiden var från början 12 dagar. Den kom att ökas successivt så att den på 1890-talet varade i 240 dagar och 1901 togs indelningsverket bort helt.

Befolkning

Under 1800-talet fördubblades befolkningen i Sverige från 2,5 till 5 miljoner människor. Vid periodens början var 75% sysselsatta inom jordbruket mot 60% i slutet. Siffrorna visar att industrialiseringen inte tar fart på allvar. Majoriteten bodde således på landet. Förutom bönder återfanns:

För att framtvinga bättre löner använde sig arbetarna redan före fackföreningarnas tid av strejkvapnet. Den största arbetsnedläggelsen inträffade bland sågverksarbetarna i Sundsvall 1879, men den resulterade endast i sänkta löner. Med hjälp av militär och hot om uppsägning tvingade landshövdingen de flesta av arbetarna tillbaka i verksamheten. Med tiden insåg arbetarna att de skulle bli starkare och slöt sig därför samman i fackföreningar. Idén kom från Europa och en av de ledande agitatorerna var skräddaren August Palm.

1879 fick Sverige enhetlig tid, dvs klockan visade samma tid överallt i Sverige samtidigt, något som idag betraktas som en självklarhet. Tidigare var tidsskillnaden mellan Stockholm och Göteborg 45 minuter. Idag är hela världen indelad i tidszoner med jämna timmar som intervall. Stockholm och Oslo har t ex samma tid men Helsingfors ligger en timme före, så att när klockan är 12 där så är den 11 i Stockholm och Oslo.

Tillbaka till Tillbaka till Komvux Gotland