 |
|
|
|
|
Släkten von Grumme-Douglasav Patrik Andersson Enligt Gothaisches genealogisches taschenbuch der adeliga häuser uppges släkten vara en från Hannover härstammande jägmästarsläkt vars äldste stamfader är Cord Grumme (1601-1649). Dessa uppgifter har ej gått att bekräfta. Med säkerhet kan släkten ledas tillbaka till 1800-talets början och troligen ytterligare ett sekel grundat på den stamtavla över Wilhelm von Grumme-Douglas. Släkten von Grumme-Douglas har tidigare inte varit föremål för vare sig en släktutredning eller på annat vis historisk sammanställning i några biografiska verk eller övrig litteratur; genom detta arbete vill författaren ändra på det. Detta arbete är en del av släktens Grummes stamtavla och historia (se släkten Grummes stamtavla). En medlem av släkten Grumme upphöjdes år 1900 i adligt stånd vars stamtavla nedan presenteras. Kan jag kopiera text? Ja, det går utmärkt, förutsatt av att Du i sedvanlig ordning uppger källan, Patriks släkt och kultursidor, samt en länk till densamma. Kontakt Tab I. Johann Christoph Grumme, född 7/4 1743 i Harste, Göttingen, konungariket Hannover, död 25/6 1809 i Kurhannover. Jägmästare. G. var en s k Förster i Harste, som kan översättas till skogsvaktare men än mer korrekt jägmästare. — Gift 31/10 1769 i Harste med Sophia Amelie Bornemann, född 13/5 1739, död 14/11 1798. S o n: Johann Christian Friedrich Grumme, född 29/11 1772 i Harste, Göttingen, konungariket Hannover, död 3/1 1856 i konungariket Hannover. Jägmästare. Han var jägmästare i Gladebeck. — 10/7 1796 i Harste med Dorothea Lüdede, född 19/9 1775, död 28/4 1804, dotter av badmästaren (bädermeister) i Harste Johann Heinrich Otto Lübede och Catharina Elisabeth Berens. S o n: Carl Wilhelm Grumme, född 15/9 1799 i Harste, Göttingen, konungariket Hannover, död 13/7 1875 i Harste, Göttingen, konungariket Hannover. Jägmästare. Han var jägmästare i Gladebeck och Riedeck. Gift 1826 med Dorothea Henrietta Poppe, född 30/11 1804 i Fehrlingsen, Northeim, Niedersachsen, död 6/6 1882 i Harste, Göttingen, Niedersachsen, dotter av godsägaren i Fehrlingsen Christian Friedrich Poppe (ca 1778-1860) och Caroline Wilhemine Erbsen (ca 1777-1856). S o n: Heinrich
August Ferdinand Grumme,
född 20/4 1829
i Gladebeck, (konungariket) Hannover, död 28/7 1900 i Katarina
församling, Stockholms
län. Fabrikör. Vid 14 års ålder kom han i lära i Göttingen två år och därefter i Eisenach två år. Sedan kom han som verkmästare till Magdeburg, där han vistades ett år. Han förestod därefter ett av kontinentens största etablissement, nämligen A. Palis i Berlin, och blev slutligen ledare av den berömda såp-, tvål- och parfymerifabriken J. S. Douglas Söhne i Hamburg, en stor exportaffär på Amerika och Västindien. I denna ställning erhöll han kallelse till Sverige att anlägga en större såp-, tvål och parfymerifabrik här och kom i februari 1857 hit och anlade Hylin & Co:s fabriker samt blev desammas tekniske ledare. Detta var han till 1880, då han lämnade denna firma. G. blev svenskt medborgare 1860. 1882 grundlades för egen räkning firman Grumme & Son. Före 1857 hade såp- och tvålfabrikationen i många hänseenden befunnit sig i ett outvecklat tillstånd här, och det är först efter Grummes hitkomst, som den kan räknas såsom storindustri. Det nya företaget gynnades även av lyckan, och firman fick ett storartat uppsving. År 1880 utgick F. Grumme, som nämt, ur den gamla firman. För den då blott 50-årige mannen var det dock ännu för tidigt att avsluta sin rastlösa verksamhet. Han grundlade därför år 1882 under ovan nämda firma »Grumme & Son» för egen räkning en ny affär i samma branch med sönerna Eduard och Albert Grumme såsom medarbetare, sedermera delägare. Genom energiskt arbete och klok ledning har den nya affären lyckats arbeta sig upp i främsta ledet inom sin branch. Antalet arbetare var vid affärens början 6; vilket successivt ökade. En föreställning om affärens utveckling får man genom att jämföra mängden av råvaror, som förarbetades 1883, cirka 450,000 kilogram, med förbrukningen 1895, som var cirka 1,300,000 kg. Tillverkningen vid firmans fabriker omfattade ursprungligen såpa, tvål och parfymerier. Etablissementet var beläget vid Östgötagatan 42 å söder. Denna tomt, vilken inköptes år 1882, hade en areal av omkr. 60,000 qv.-fot. Å densamma är belägna först byggnader för såptillverkningen, där såpan kokades i sju stora pannor, av vilka en rymde cirka 15,000 kilogram såpa, två cirka 10,000 kg. vardera. I ett annat fabrikshus skedde tillverkningen av tvål. Där finnas väldiga block av 5-600 kg. vikt, vilka sedermera skäras, torkas, stämplas samt packas färdiga att utsändas i handeln. I samma byggnad var även en avdelning för parfymerier m. fl. kemiskt-tekniska preparat inredd. Till ovannämda tomt inköptes senare de angränsande egendomarne N:o 81 och 83 Götgatan med en areal, av cirka 130,000 qv.-fot i och för blivande nya anläggningar. Men firman tillverkar ej allenast kemiskt-tekniska fabrikat. Den sysslar även i stor skala med tunnbinderi. År 1890 inköptes Ekenstamska patentet jämte maskiner för tillverkning av cylindriska fanérkärl. Tillverkningen av dessa patentkärl är särdeles intressant. Man kan inom fabriken följa förvandlingen av väldiga björk-, asp- och granstammar, tills desamma lämna tunnbinderiverkstaden i form av prydliga fanérkärl. För eget behov, d. v. s. för packning av såpa, använder firman uteslutande björkkaggar, under det asp- och grankärlen användas av tobaksfabriker till förvarande av snus och röktobak. Den nyaste anläggningen vid fabriken är avdelningen för tillverkning av det bekanta Albin Lenhardtsons »Stomatol». Detta preparat, resultatet av fleråriga bakteriologiska studier på munhygienens område, uppfanns för omkring 1½ år sedan av tandläkaren Albin Lenhardtson i Stockholm. Det nya preparatet underkastades noggranna undersökningar, dels af professorn i kemi vid Karolinska institutet, doktor Severin Jolin, dels av docenten i bakteriologi vid samma institut, doktor Edvard Selander, samt i utlandet vid »Institut Pasteur» i Paris och det under professor Rob. Kocks ledning stånde »Institut fur Infectionskrankheiten» i Berlin. Av dessa undersökningar framgick, att stomatol på ett lysande sätt uppfylde de fordringar man kan och bör ställa på ett verksamt munvatten. Särskildt befanns stomatolets antiseptiska och bakteriedödande verkningar vara högst märkliga, i det vanligt stomatol dödar kolerabakterier på en halv minut samt tyfoidfeberns, difteriens oeh rosfeberns bakterie på omkring en minut. Patent söktes och är delvis beviljadt i de flesta länder såväl inom som utom Europa. Den av Lenhardtson började fabrikationen övertogs 1895 av Grumme & Son, vilka fortsätta densamma under firma »Albin Lenhardtsons Stomatolfabrik». Tillverkningen stod under kontroll av doktor Edvard Selander. Det nya preparatet vann snart allmänhetens förtroende med det resultat, att under första året inom Sverige avsattes cirka 120,000 flaskor stomatol. Filialfabrik är sedan detta års början anlagd i Helsingfors och arbetar med framgång i Finland. Likaledes äro fabriker under anläggning i Kristiania och Petersburg. Även som exportartikel torde stomatol komma att bliva av betydelse, och äro förbindelser inledda i Holland och England med dess kolonier, Frankrike, Amerika, Indien samt Australien. De verksamma antiseptiska beståndsdelarne i stomatol har firman tillgodogjort sig även i andra preparat till tändernas och hudens vård, i det densamma nyligen i marknaden utsläppt stomatol-tandpulver och tandpasta, stomatoltvål samt överfet stomatol-lanolin-tvål, vilka artiklar redan vunnit stor spridning. — Gift 14/8 1859 i Jönköping med Vendela Gustava van der Hagen, född 8/2 1841 i Jönköping Kristina församling, Jönköpings län, död 20/7 1914 i Oscars församling, Stockholms län, dotter av konditorn Carl August van der Hagen (1815-1896) och Gustafva Christina Fernström (1817-1892). B a r n: Carl Ferdinand Grumme, senare von Grumme-Douglas, född 5/6 1860, konteramiral, död 18/7 1937, se Tab. II Carl Eduard Grumme född 28/5 1862, verkställande direktör, död 8/5 1918, se släkten Grummes stamtavla Carl Albert Grumme, född 9/5 1864, verkställande direktör, död 14/10 1923, se släkten Grummes stamtavla Friedrich (Fredrik) Carl Grumme, född 25/11 1876, Korvettkapten, marinattaché, affärsman och vicekonsul, död 19/12 1945, se, släkten Grummes stamtavla Tab II. Carl
Ferdinand Grumme, senare von Grumme-Douglas (son av Heinrich
August Ferdinand Grumme, Tab.
I),
född 5/6 1860 i Katarina församling, Stockholms län,
död 18/7 1937 på Gut Rehdorf, Neumarkt in der Oberpfalz,
Bayern, Tyskland. Konteramiral, godsägare. Extra kadett vid sjökrigsskolan i Stockholm 1874-1876. Erhöll tillstånd att på egen kost åtfölja fregatten Vanadis expedition sommaren 1875, som jungman under samma förhållanden på korvetten Balder (påmönstrad 3/8 1875 med 18 kr i lön) nämnda sommar samt på korvetten Gefles expedition till avlägsna farvatten hösten 1875 (bl a till Italien, Grekland och Egypten). Under 1876 medföljde han på expeditioner med korvetten Thor. Jultiden 1876 reste G. till Berlin och blev kadett i tyska kejserliga flottan den 23 april 1878. Efter sin grundutbildning på land och på skolfartyget Niobe kom Grumme till sjökrigsskolan. G. fortsatte sedan sin utbildning på olika fartyg och återvände till sjökrigsskolan från 5 januari 1882 till 30 oktober 1882. Efter
avslutad utbildning utnämndes Grumme till underlöjtnant vid flottan
den 16 november 1882. Han placerades som kompaniofficer i 2:a matrosdivisionen
och påbörjade i början av maj 1884 sin avresa till Ostasien med ångaren
Feronia, där han under de följande två åren tjänstgjorde som
vakthavande befäl på kanonbåten Iltis. Under denna tid befordrades
Grumme till löjtnant i flottan den 19 mars 1885 och till kapten 1892.
Efter sin återkomst till Tyskland innehade G-D. olika befäl både till sjöss och i land under de följande åren. Han tjänstgjorde på kejsarens privata yacht Hohenzollern 1897-1899; först som navigationsofficer från våren 1897 och från hösten 1899 som sekond (I. offizier - näst högste officer ombord) tills han sistnämnda år utnämndes till korvettkapten (motsvarande kommendörkapten av första graden i svenska flottan). Blev 1903 fregattkapten och kommendörkapten av första graden. Sedan 1894 arbetade han i Reichsmarineamt och var flygeladjutant hos kejsar Wilhelm II från 1899 till 1904, med ett avbrott för tjänstledighet från oktober 1901 till mitten av augusti 1902. Mellan G-D. och kejsaren utvecklades under åren på Hohenzollern en livslång och varm vänskap. Den kunde dock vid några tillfällen vara stormig då G-D. och kejsaren stundom ägde olika uppfattningar. Vid
den stora branden i Aalesund (från 1921 Ålesund) 1904 som
totalförstörde hela staden som var byggd i trä utsände
kejsaren sin vän som ledare för en undsättningsexpedition
om fyra fartyg för att hjälpa de över 10 000 husvilla
invånarna. Hustrun iklädde sig sjuksköterskekläder
och bistod med att hjälpa de skadade. G-D. tog 1906 avsked från aktiv tjänst i flottan. Utnämnd på kejsarens födelsedag till titulär konteramiral 1910 tillika generaladjutant. Omdömena om hans insatser i tyska flottan var mycket goda och kan sammanfattas med följande nedslag över de omdömen han erhöll: 1894 Kapt.Lt., Mycket bra divisionschef för torpedbåtar. Mycket språkkunnig, engelska, franska, spanska, svenska; 1896 Kapt.Lt., Bra; 1898 Kapt.Lt., Navigationsofficer på S.M.S. "Hohenzollern" Utövade alltid sina plikter med nit och samvetsgrannhet och visade sig vara försiktig, lugn och erfaren i kontrollen av fartyget och under manövrer med det; 1900 KK, I. O. S.M.Y. "Hohenzollern", nu tjänstgörande flygeladjutant hos Hans Majestät Kejsaren och Konungen. Med god mental och sjömanskapsförmåga. Säkert, skickligt uppträdande, utmärkta språkkunskaper. Skicklig till sjötjänst, vet hur man leder en officerskår (Kaiserliche Marine Qualifikationsberichte der Seeoffiziere 1889 - 1918. Band 1 A, Klaus Franken, 2022). Kejsaren önskade 1904 få ett inflytande i Tysklands då största rederi, Hamburg-American Paketfahrt-Aktien-Gesellschaft (HAPAG) och ville därför insätta G-D. i styrelsen som han ansåg vara den bäst lämpade. HAPAG leddes under tid av den lika orädde som framgångsrike Albert Ballin (1857-1918). Till saken hör att kejsaren, som såg både den militära såväl som kommersiella skeppsindustrin som nationella intressen han var förpliktigad att engagera sig i, även var orolig för Ballins vacklande hälsa (som ibland var borta från arbetet längre perioder och var beroende av bromine, veronal och andra droger) och att HAPAG skulle stå utan en styresman, något som skulle avhjälpas med hjälp av G-D. När G-D. tog del av kejsarens plan önskade han att denne avstod idén då G-D. i själ och hjärta var en officer och inte en köpman. Kejsaren menade med eftertryck att han skulle följa hans önskan. G-D. böjde sig tillslut, inte minst efter att hans hustru menade att han inte hade något val och ställde sig till kejsarens förfogande. Snart insåg G-D. emellertid att det var omöjligt att samarbeta med, som han sa, juden Ballin, och försökte åter begära avsked, men kejsaren protesterade och önskade medla mellan dem och G-D. föll åter till föga. Till slut, när situationen var alldeles ohållbar, avgick G-D. hastigt från styrelsen och meddelade i en rapport det fullbordade faktumet till kejsaren som blev mycket upprörd och bröt helt med sin f. d. flygeladjutant som drog sig tillbaka på sitt gods Rehdorf. Med tiden mjuknade dock Wilhelm och vänskapen var åter i blom. G-D. utsågs även till medlem i styrelsen i försäkringsbolaget Berliner Allianzversicherung, i detta fall utan att möta några sammarbetsproblem. Ett misslyckat försök av Wilhelm II att placera G-D. i ytterligare en styrelse gjordes 1906. Kejsaren, missnöjd med hur skötseln av varvet Germaniawerft i Kiel (som ingick i Krupp-konceren vars ägare då var den driftige och för förbättringar av arbetarnas villkor drivande Margarethe Krupp) var föreslog sin vän G-D. Margarethe Krupp, vars företag redan tidigare utsatts för press av kejsaren, önskade inte av denne - som redan tidigare tillsatt den befintliga styrelse för varvet - ytterligare inblandning lyckades avstyra förslaget genom att visa tveksamhet över att föreslå G-D. men i synnerhet genom att själv presentera en för kejsaren tillfredställande lösning genom rotation inom den befintliga styrelsen. I boken Vertrauensmann in finnischen Angelegenheiten: Berichte, Briefe und Erinnerungen von Albert Goldbeck-Löwe zu Finnland und Deutschland im Ersten Weltkrieg uppges att G-D. 1915 skall ha arbetet för den den tyska underrättelsetjänsten i Stockholm vars verksamhet var sammanknuten med den tyska ambassaden. Någon sådan uppgift har inte gått att finna, troligen har en sammanblandning skett i boken med dennes yngre broder, vicekonsuln i Stockholm 1915-1918, Carl Grumme, se ovan. G.
var politiskt aktiv i den agrarkonservativa Bund der landwirte.
Han blev av kejsaren på livstid medlem av det preussiska överhuset
(Preußisches Herrenhaus) och som pan-tysk och etnisk nationalist förespråkade
han annektering av krigsmålen i första världskriget, där han dock
inte erhöll något befäl. G. blev av kejsaren upphöjd i ärftligt preussiskt adelsstånd med namnet v o n G r u m m e på sin bröllopsdag den 9/8 1900 samt fick rätten att bära dubbelnamnet v o n G r u m m e - D o u g l a s 1912. Som godsägare var G. i besittning av säteriet Rehdorf. — Gift 9/8 1900 i Berlin med friherrinnan Ellen Antonie Victoria Renate Jane von Douglas (se bild ovan), född 1/12 1881 i Aschersleben, Salzlandkreis, Sachsen-Anhalt, Tyskland, död 3/3 1964 i Mülheim, Köln, Nordrhein-Westfalen, Tyskland, dotter av statsrådet, greve Hugo Sholto Oskar Georg von Douglas (1837-1912) och Jenny Amelie Reisner (1841-1913). Efter att varit änka i nio år gifte Ellen von Douglas om sig 25/4 1946 med generalmajoren i schutzpolizei (Schupo), greve Bernhard Alfred Christoph August Gustav von Poninski (1872-1955). — Hon hade fört dagbok sedan 1888. I andra värlskrigtets slutskede bodde hon i Potsdam och beskrev i detalj det brutala övregrepp, men även sällsamma uttryck av godhet och generositet, från de ockuperande ryska soldaterna under de sista veckorna innan Tyskland föll. B a r n: Vendla
Ellen Jenny Käthe von Grumme-Douglas, född 5/2 1903 i Berlin,
Tyskland, död 22/6 1979 i Munchen, Bayern, Tyskland. Författare.
— Gift
1:o 10/2 1922 på Rehdorf med godsägaren, baron Hans Karl
von Rohr, född 18/1 1895 i Altkünkendorf, Brandenburg, Tyskland,
död 5/7 1973 i Timmendorf, Nordwestmecklenburg, Mecklenburg-Vorpommern,
Tyskland, son av godsägaren Erich Paul Joachim von Rohr
(1857-1901) och Alice von Spies (1865-1953). Skild 20/1 1925. Wilhelm Ferdinand Sholto von Grumme-Douglas, född 16/3 1906, verkställande direktör, död 27/1 1944, se Tab. III Tab III. Wilhelm
Ferdinand Sholto von Grumme-Douglas (son av Carl Ferdinand
Grumme, senare von Grumme-Douglas, Tab.
II),
född 16/3 1906 i Hamburg, Tyskland, död i en flygolycka 27/1
1944 i Tanndorf, Tyskland. Köpman, oberleutnant, godsägare.
Var under 1930-talet fram till sin död verkställande delägare
(geschäftsfürhrender) i Troponwerke, Gerolsteiner Sprudel
(mineralvatten) och Glashäger Mineralquellen (mineralvatten). G-D.
tog även över företaget Montana AG i Strehla med sin
kompanjon som var en kusin på mödernet, därefter kallat
Montana Kommanditgesellschaft von Grumme-Douglas & Co. och blev därpå
dess chef. G-D. företog i tjänsten flera resor till USA, den
första 1930 (noterades då i New York Passenger and Crew
Lists, 1909, 1925-1957 som 6 feet, 6 inches lång, ca 198 cm,
ljushårig med bruna ögon) och senare bl a 1932 och 1935. Han
var även officer och blev oberleutnant i reserven. Huruvida han
deltog i andra världskriget har ej gått att klarlägga;
avled i en flygolycka den 27 januari 1944. —
Gift 16/8 1928 i Criewen med Annabel Margarete von Arnim,
född 13/6 1910 i Berlin, Tyskland, död 16/6 2001 i Zürich,
Schweiz, dotter av godsägaren Harry Gustav Achim von Arnim-Criewen
(1879-1945) och Annabel von Stoesser (1889-1945) som båda blev
dödande samtidigt under Rysslands anfall mot Tyskland i krigets
slutskede. Annabel själv blev arresterad i Angermünde men
lyckades fly till Västtyskland. Som
änka gifte Annabel von Arnim om sig i Stockholm den 5/10 1948 med
diplomingenjören och köpmannen Joachim Gerhard Theodor
Sedlmayr (1917-1991). Sedlmayr,
som var född i Berlin var som student fyra månader i USA
1938, och en period 1939, var därefter anställd på de
tyska ambassaderna i USA 1940-1941 och Brasilien; var åter i Tyskland
i december 1941 då han, tillhörande ett fiendeland (a designated
enemy country) till USA, tvingats lämna landet, och från
slutet av 1942 arbetade han på tyska ambassaden i Stockholm som
assistent till handelsattachén, som officiellt representerade
den maskintekniska affärsgruppen. Utnämningen till Stockholm
väckte emellertid kritik hos både Reichsluftfarthministeriumet,
som ville ha en egen representant för "Erkundungsautränge
in der schwedishen industrie [forskningsuppdrag inom svensk industri]"
(Hitlers
Brückenkopf in Schweden: Die deutsche Gesandtschaft in Stockholm 1933-1945,
Daniel B Roth, sid 223), och
själva ambassaden, som i första hand var tveksamma kring trovärdigheten
i Sedlmayrs kamoflagsfunktion. Oaktat dessa invändningar tackade
1:e statssekreteraren i Tredje rikets utrikesministerium Ernst von Weizsäcker
ja till Sedlmayrs installation i Stockholm men endast efter påtryckningar
av generalfältmarskalken och generalluftzeugmeister Erhard Milchs
som personligen engagerat sig i frågan. Paret Sedlmayr bodde i Stockholm till 1950, först i Stocksund, därefter i Oscars församling, innan de därefter växelvis bodde i Stockholm, Hamburg, Sao Paulo och Zürich. Annabel arbetade under 1950-talet för rederi AB Contram, Stocksund, där Sedlmeyr senare satt i styrelsen. Boende hos dem under perioden i Stockholm var moderns två barn med von Grumme-Douglas, se nedan, samt Sedlmayrs dotter Stephanie Andrea Viveca Sedlmayr (född 18/5 1945 i Engelbrekts församling, Stockholm, gift med affärsmannen Gottfried von Bismarck som tillsammans med bl a Joachim von Grumme-Douglas, se nedan, 1982 köpte tio procent av tomten 40 Wall street på vilken den 283 meter höga skyskrapan står som idag är känd som Trump bulding) i hans första gifte ca 1940 med konstnären sedermera modetecknerskan Gesa Andrea Pieper (1918-1993), som inkommit till USA 1940, från vilken han blev skild mellan 1945 och 1949. Gesa Andrea blev sedermera omgift 3/7 1949 med mariningenjören Ferdinand "Ferre" Frans Albert Grumme, se Tab. VIII, från vilken hon blev skild 30/12 1975. B a r n:
G-D. levde under en längre tid i Bryssel där han var tjänsteman vid EEG, senare EU-kommisionens avdelning för yttre förbindelser med Skandinavien som huvudsakligt arbetsfält. Han gjorde sig bl a känd under 1970-talet då han deltog i EEG:s förhandligar med EFTA-länderna om ett frihandelsavtal. — Ogift och barnlös slöt G-D. den adliga ätten von Grumme-Douglas på svärdssidan.
Kyrkoböckerna,
Sveriges dödbok 1860-2017, Sveriges befolkning 1970, 2000, www.arkivdigital.se,
Rotemannen 3, SBL,
Till
sidans topp | Till
startsidan | Senast uppdaterad 2024
04 03
|
Maken
tillhörde samma vittutgrenade ätt som svenska adliga ätten
von Rohr no 807 (utslocknad 1863). Hon fick med honom en son (se bild),
Hans-Babo von Rohr (1922-1945). Sonen, som avancerade till oberleuntnant
i reserven i 1:a pansardivisionen av 25:e pansarbrigaden, deltog från
1941 med stor utmärkelse som pansarofficer i andra världskriget,
bl a i försvaret av Memel 1944, där han förstörde
tio ryska stridsvagnar i snabb följd, men fick därpå
tekniskt fel på kanonen. Mitt i haglet av sovjetisk infanterield
tog hans sig upp i tornluckan och sköt därifrån med
sin kulsprutepistol ner de sovjetiska stridsvagnsbesättningarna som
hade kastats ut från det de tidigare skadeskjutna stridsfordonen. När
ytterligare en rysk stridsvagn kom och hans försök att förstöra
den med en bazooka misslyckades, hoppade von Rohr ur sin stridsvagn
under körning, fäste en mina i tornet på den ryska vagnen och
sprängde den i luften. Utmärkte sig även i
slaget vid Konitz 14/2 1945 då han tillhörde den 7:e pansardivisionen
och förde ett eget pansarkompani. Under detta slag, där han
endast hade tre Panther-stridsvagnar (Panzerkampfwagen V Panther) till
sitt förfogande slog dessa ut nio av tretton attackerande ryska
vagnar. Under striderna skadades han emellertid svårt och avled
av sina skador dagen därpå. Hans-Babo von Rohr slog sammanlagt
ut 68 stycken pansarfordon under kriget och belöndades postumt
med riddarkorset med eklöv. Fadern Hans Karl von Rohr gifte efter
skilsmässan om sig i S:t Jacobs kyrka i Lund 6/9 1926 (och en andra
gång 28/6 1938) med sedermera föreståndarinnan Elsa
Maria Björkman (1908-1994), dotter av hotelldirektören Oscar
Mauritz Björkman (1874-1944) och en till namnet okänd
moder. Paret flyttade
till Tyskland s. å. men hustrun återflyttade tidigast 1950
till Sverige och avled i Stockholm. Släktnamnet fortlever i Sverige
genom en dotterson som upptog namnet von Rohr. — 2:o
29/1 1926 i Berlin med köpmannen, sedermera fabriksdirektören
och styrelseladamoten 1934-1938 i Flottmann AG baron Friedrich-Franz
Gotthard Louis Gustav von Langenn, född 15/12 1895 i Braunschweig,
Niedersachsen, Tyskland, död 15/4 1975 i Etterschlag, Starnberg,
Bayern, Tyskland, son av löjtnanten Friedrich Gotthardt
von Langenn (1861-1919) och Elisabeth Marie Luise von Prillwitz (1858-1920).
Skild 5/5 1928. — 3:o 3/12 1945 i Hindelang med majoren, sedermera
översten i Bundeswehrs generalstab, baron Alexander Philipp
von der Brüggen, född 8/6 1913 i Sankt Petersburg, Ryssland,
död 8/4 1989 i Bad Bodendorf, Ahrweiler, Rheinland-Pfalz, Tyskland,
son av sekreteraren i ryska finansdepartementet baron Ernst Axel
Eberhard von der Brüggen (1882-efter 1943) och Karin Lucy
von Grote (1892-efter 1943). Skild 25/2 1958. Alexander von der Brüggen,
vars föräldrar tvingades lämna både gods och ställning
i Ryssland för att bli jordbrukare i Rostock, deltog som oberleutnant
(1939) i andra världskriget bl a i Panzerjäger-Abteilung 304 1942,
i Panzerjäger-Abteilung 46 1943 som major och efter en tid på
Panzerjäger-schule och stabstjänt som regementsmajor deltog
han i Panzerkampfgruppe Kampfgruppe von Massenbach i Panzerbrigade Bamberg
till krigets slut. Gjorde senare militär karriär i Västtyska
armén och blev till slut överste. Hans yngre bror Philipp
dog som underofficer i belägringen av Stalingrad 15/5 1943.
Carin
Annabel Ellen Margaretha Luise von Grumme-Douglas, född 6/7
1929 i Köln, Nordrhein Westfalen, Tyskland, död 26/1 2017 i Tyskland?
Profsesor.
Bodde efter moderns andre gifte 1948 med Joachim Sedlmayr tillsammans
med dem och brodern (se nedan), först i Stocksund därefter
i Oscars församling i Stockholm, gifte sig där 1953, flyttade
därefter till Tyskland och vistades efter skilsmässan stundtals
i Brasilien. Hon studerade fysik och blev sedermera
professor. G-D., som var en varm anhängare av djurens 
rätt,
grundade 2000 stiftelsen Würde & Recht der tiere. —
Gift 1/9
1953 i Stockholm med köpmannen, prins Manfred Alexander
Josias Ludwig Friedrich Sieghardt Zu Bentheim und Steinfurt (se
bild till vänster), född 31/7 1918 i Burgsteinfurt, Nordrhein-Westfalen,
Tyskland, död 18/12 1985 i Jesteburg, Harburg, Niedersachsen, Tyskland,
son av majoren, prins Karel
Georg Zu
Bentheim und Steinfurt (1884-1951) och Margaretha van Schönaich-Carolath-Schilden
(1888-1980). Skild 1956. G. slöt barnlös den adliga ätten
von Grumme-Douglas på spinnsidan.
Joachim
"Peter" Ferdinand Wilhelm von Grumme-Douglas, född
24/4 1933 i Lindenthal, Köln, Nordrhein-Westfalen, Tyskland, död
28/10 2020 i Mammern, Thurgau, Schweiz. Verkställande
direktör affärsman. Bodde efter moderns andre gifte 1948 med
Joachim Sedlmayr tillsammans med dem och systern (se ovan) i Oscars
församling i Stockholm. Efter studier på latinlinjen vid
Sigtunaskolan tog han 1952 studenten för att därefter, troligen
1953, lämna Sverige för att bosätta sig i bl a USA, Colombia
och Tyskland. Han synes dock stundtals återvänt till Stockholm.
Den 7 december 1982 köpte fem tyskar marken under skyskrapan (idag känd
som Trump tower) på 40 Wall street från dess långvariga ägare,
Metropolitan Life Insurance Company. Köparna var Stephanie von Bismarck
(se Tab. III) med tio procent, Joachim Ferdinand von Grumme-Douglas
med tio procent och resterande åttio procent av syskonen Anita,
Christian och Walter Hinneberg. År 1992 överförde von Bismarck
och G-D. sin sammanlagda andel på 20 procent till en enhet i Scandic
Wall Limited Partnership. År 2004 överförde den i sin tur den till en
annan enhet, kallad New Scandic Wall Limited Partnership. Hur G-D:s
ägarandel efter hans död 2017 fördelades har inte gått
att få klarhet i.