20 september 2008
Vad skulle du gjort?
Ibland är det tur att man inte vet allt. I dag när jag var hem till B. som jag brukar varannan helg för att hjälpa honom att handla med mera....så fick jag höra vad som hände honom för några veckor sedan. Det var hans brorsdotter som frågade på Coop om händelsen och då kom B. på att han inte berättat det för mig, jag misstänker att det var avsiktligt att inte berätta det för mig, men nu blev han ju tvungen då jag stod som ett enda stort frågetecken när de pratade.
Jag är glad ändock att jag fick reda på det först i dag. Hade han ringt samma kväll och berättat vad som hänt hade jag nog inte kunnat sova. Även om vi är skilda och inte har bott ihop sedan måmga år är vi fortfarande goda vänner och vänner bryr man sig om. Bryr man sig inte om är man ingen vän. Så enkelt är det, i mina ögon. Hur det är i andras ögon kan jag ibland fundera över, speciellt vänner som inte längre känns som vänner.
Vad som hände? Ja, vad skulle jag ha gjort och vad skulle du ha gjort om du kliver ut genom ytterdörren och så står det en man med en kniv i ena näven i en hotfull position? Jag skulle förmodligen ha kissat på mig av rädsla för våld och hot är för mig så fjärran från min egen natur att jag till och med har svårt att ens tänka mig in i en liknande situation.
B. hade hela huset upplyst eftersom det hade börjat mörkna ute och bilen stod parkerad vid huset. Ingen torde kunnat undgå att se att huset ej var tomt och öde. B. hade pysslat lite i trädgården och bara gått in en kort sväng och gick ut och mötte då denna person stående vid ytterdörren. B. må ha sina problem med att gå utan kryckor ibland men hans överarmar är det inget fel på.
Det räcker med att jag skriver det, så har jag inte berättat för mycket om vad som hände med den knivbeväpnade mannen och en av de två som stod nere vid garaget. Alla tre försvann snöpligt in i skogen, även den tredje som inte varit i närkontakt med B.
Hur de hittat till vårt hus, mitt inne i skogen kan man ju undra över. Jag har mina misstankar - men jag behåller dem för mig själv. Jag är inte skriven där längre och jag är inte skriven där jag bor nu heller för den delen.
// Annica Tiger
19 september 2008
Blogstafetten
Blogstafetten
Scenario: *Det är veckan före din födelsedag. Helt oväntat ringer det på dörren och några vänner överraskar dig med en utlandssemester. Om tjugo minuter måste du sitta i bilen på väg till flygplatsen. Fråga: Vad måste du ordna med hemma innan, och vad hinner du, på tjugo minuter? Hur effektiv är du när det gäller?*
Ett ämne som passar mig precis.
Dessutom en dag då jag råkar vara ledig.
10 minuter
Pass och andra viktiga papper ligger alltid packat i resväskan. Tio minuter räcker för att slänga ned de nödvändigaste klädesplaggen, astmamedicinerna och hygienartiklarna i resväskan som alltid står framme i hallen. Detta kanske avslöjar lite av vad jag pysslat med det senaste året :), men må så vara. Jag har lärt mig vad jag behöver ha med mig på en resa. Förut släpade jag alltid med mig massa onödigt tjafs, som i alla fall alltid låg kvar oanvänt i resväskan.
5 minuter
Vattna blommorna är ett måste. Ringa jobbet och berätta att jag måste vara ledig, kanske ett par dagar eller om jag har tur kommer vännerna när det är min lediga vecka. Det vore allra bäst.
5 minuter
Jag kollar att allt är avstängt, plattor, drar ut alla elkontakter och så vidare. Kylskåpet får stå och brumma, normalt brukar jag frosta av och stänga av det också men det hinns knappast med på 20 minuter.
Jag är klar!
Jag står vid porten och väntar.
Redo för nya äventyr.
Jag fyller ju år snart.
Tänk om detta kunde bli ett riktigt scenario
och inte bara en delsträcka i en bloggstafett?
Jag bollar vidare stafettpinnen till
I stort sett menlös…
Scenario: *Du blir kär men inser från första stund att det är en kärlek som inte har någon framtid, för din egen del. Vad gör du? Satsar helhjärtat och tänker ta dagen som den kommer eller tar förnuftet över och du avslutar förhållandet så fort du kan utan att någon skada skett, från din synvinkel.*
// Annica Tiger
6 september 2008
+ och -
Min adsl-uppkoppling verkar ta tid att få ordning på. Två gånger har jag fått besked att den ska vara inkopplad och klar, men var undrar jag för inte är den inkopplad här i alla fall. DSL-lampan lyser inte grönt, den är helt släckt och resterande lampor likaså förutom Power och Ethernet. Nu är det felanmält igen och kanske det kommer igång någon gång och inte bara någonstans utan här hemma :). Jag har en hel del obesvarade mail och de får vackert vänta tills jag har adsl, tuta med modem är något jag undviker i det längsta.
Första parkeringsboten har jag fått nu och den får jag vackert betala ur egen ficka - 700 pix - ungefär som att jobba gratis en dag. Tyvärr, men det är bara att bita ihop och betala. Det är nackdelen med att köra mycket i stan och undvika lapplisorna, som i för sig spelar en viktig roll, men som jag själv i det längsta vill undvika närkontakt med. Men ibland måste jag helt enkelt ställa mig där jag riskerar att få en parkeringsbot, ofta har jag lite ont i magen och stressar på lite extra. Adrenalinet ligger ofta på topp, minst sagt.
Bilen gick igenom bilbesiktningen utan knot. Gissa om jag blev positivt överraskad, det är en gammal bil och ska jag vara ärlig så är jag nästan inställd på att den ska gå sönder varje dag jag åker med den. Det är en obehaglig känsla, men jag har inte råd att köpa en ny bil utan jag får tuta på med bilskrället.
Jag blev riktigt förvånad häromdagen när jag kom hem från jobbet. Vem kliver inte ur hissen om inte en gammal arbetskamrat från Tele2. Han har bott här i tio år och han hade sett mitt namn på tavlan och undrat om det var jag eller någon annan A Tiger som flyttat in i samma hus.
Jag vet inte om jag trivs här i norr om stan än, jag har knappt ens hunnit utforska närområdet, än mindre packat upp mina kartonger. Det är fortfarande snitslade banor som gäller. Så har jag levt nu i två månader, det känns som om det är mitt nya liv. Nomad. Vem vet. Det kanske är mitt öde? Men jag är hellre det i Tunisien med M. än ensam här i Sverige.
Ramadan (den muslimska fastemånaden) har börjat. Jag är glad att jag inte behöver leva i 45-graders värme och inte kunna dricka vatten under dagen, röka eller äta. Nu är jag ingen muslim och kommer heller aldrig att bli det, vad än framtiden har i sitt sköte.
Ikväll är det en stor släktträff, egentligen är jag alldeles för trött för att gå (när jag äntligen är ledig känner jag av hur trött jag egentligen är) men å andra sidan klagar jag ofta på att jag aldrig ser skymten av min släkt, så jag masar mig nog iväg på Tiger-träffen - i alla fall en snabbis.
// Annica Tiger